Tolv landsting och regioner har uppmärksammats för att de låtit TV-team filma patienter i utsatta lägen. Enligt Centrum för rättvisa har de som ingått avtal om TV-inspelningarna brutit mot såväl den svenska sekretesslagstiftningen som Europakonventionens artikel 8.
Sverige har en sträng sekretesslagstiftning, inte minst på vårdområdet. Vi har också en långtgående sekretesslagstiftning på det rättsliga området och en sträng banksekretess.
Reglerna gällande ”hälso- och sjukvård mm" ställdes på sin spets med de uppmärksammade smygläsningarna av den döende metallordföranden Leif Blomman Blombergs journal i slutet av 1990-talet. 38 personer, de flesta obehöriga, hade loggat in på journalen.
Inom polis- och åklagarväsendet råder förundersökningssekretess. Alltså det personskydd som vissa tjänar pengar på att bryta mot genom att läcka säljande uppgifter till media. Sekretessbrotten befrämjas genom reglerna om meddelarfrihet och förbud mot efterforskning av källa.
Hur banksekretessen kan fungera exemplifierades när Björn Wahlström, dåvarande Nordbankens ordförande, brutalt ”avrättade” Erik Penser i TV genom att slå fast att ”Erik Penser är slut och färdig”.
När patienten infinner sig på akutmottagningen är den givna frågan: Får vi tala om att du är här? Det låter betryggande, men tilliten naggas när en kvinna överraskas av att se sin döende far i TV-rutan och matas med högläsning ur hans patientjournal. I underhållningssyfte.
Låt vara att det är svårt att motbevisa uppgiften från landstingets chefsjurist, att patienten gett sitt muntliga samtycke. Men vad spelar det för roll när sekretess gäller ”om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men”?
Hur skulle det låta om det hade gällt Carema och det hårt kritiserade vårdbolaget hade tillstått det som Akademiska sjukhuset använder som argument för underhållningen: Tv-inslaget var värt 55 936 000 kronor i reklampengar?
Hans G Eriksson
jurist