Förslaget om att Seminarieparken ska byggas igen med sex- och sjuvåningshus hanteras av byggnadsnämnden. Om den också fattar beslutet att fastställa planen, så strider det mot lagen. Nämnden får nämligen bara fatta beslut som inte är principiella och som inte är av stor vikt i allmänhet Alla viktiga planbeslut ska fattas i kommunfullmäktige, eftersom det är rimligt att medborgarna får full insyn i dem. Därför kräver Centerpartiet på dagens möte med kommunstyrelsen att beslutet flyttas från byggnadsnämnden till kommunfullmäktige.
Reglerna för hur och om man får bygga i ett kvarter eller område fastställs i detaljplaner. Enligt plan- och bygglagen (SFS 2010:900; 5 kap 27§), så ska kommunfullmäktige normalt fatta beslut om detaljplaner. Om planen inte är särskilt kontroversiell så får fullmäktige låta en nämnd, i det här fallet byggnadsnämnden, fatta besluten. En plan är enligt lagen kontroversiell om den är av ”stor vikt eller har principiell betydelse”.
Vad som är ”av stor vikt” kan man så klart diskutera. När det gäller byggande i Seminarieparken så vet vi att frågan har brutit upp blocken. Flera partier tycker att frågan är så viktig att det är värt att sätta centrala samarbeten åt sidan. Vi vet också att tusentals Uppsalabor tycker att frågan är så viktig att man borde hålla en folkomröstning om den. Det var länge sedan en plan- eller byggnadsfråga väckte så stor uppmärksamhet att till exempel Radio Uppland ordnar en offentlig och direktsänd debatt om den. Vi menar att det är tydligt att frågan är av stor vikt.
Vi menar också att frågan är av principiell betydelse. Översiktsplanen 2010 är beslutad av kommunfullmäktige, och i den har vi gjort många av de svåra avvägningar som krävs när Uppsala växer så snabbt som det gör. Översiktsplanen slår fast att invånarna inte ska ha långt till en större park, en så kallad stadsdelspark. En stadsdelspark definieras av att den är mellan fem och tio hektar stor, och att den har många användningsområden. I översiktsplanen står det att om det behövs så ska kommunen försöka skaffa den mark som behövs för dessa parker. Till slut har fullmäktige preciserat att det ska inrättas en stadsdelspark, ungefär där Seminarieparken ligger. Seminarieparken är inte fulla fem hektar, men någon alternativ mark finns knappast.
Om man bygger i parken innebär det alltså att man gör en principiellt annan bedömning av hur viktiga parkerna är för människa och miljö. Därför ska frågan också tas till kommunfullmäktige, som i så fall kan ändra på sin egen princip.
Uppsala stad är ett så kallat riksintresse för kulturmiljövården (riksintresse nr K40A). Det innebär att vissa stadsdelar och karaktärsdrag är av intresse för hela Sverige. Riksintressen skyddas av Miljöbalken och plan- och bygglagen. Man får i och för sig bygga i och runt riksintressen, men bara under vissa förutsättningar. I det här fallet har länsstyrelsen varit tydlig med att ett bygge i Seminarieparken innebär en stor risk för skada på riksintresset. Om kommunen vill äventyra delar av ett riksintresse, är det rimligt att ett sådant beslut tas av kommunfullmäktige, eftersom byggnadsnämndens sammanträden inte är öppna för allmänheten.
Man kan då fråga sig om det har någon praktisk betydelse var beslutet fattas. Vi tror att det har det. Vi vet att alla partier i kulturnämnden var eniga om att säga nej till ett bygge i parken. Vi vet att till exempel socialdemokratiska ledamöter i byggnadsnämnden för bara något år sedan bedömde det som uteslutet att det skulle byggas i Seminarieparken. Vi tror att en väl genomlyst debatt i fullmäktige skulle kunna få ett annat utfall. För oss innebär det att beslutet måste lyftas från byggnadsnämnden till kommunfullmäktige, och därför kräver vi det i dagens kommunstyrelsemöte.
Stefan Hanna
kommunalråd (C)
Johan Cejie
ordförande i Uppsalacenterns Miljö- och samhällsbyggnadsutskott
UNT 9/11 2011