Motståndet mot strippklubben är dock i grund och botten begripligt. Ganska säkert kommer denna typ av verksamhet inte att främja sexuell individualism, utan alludera till stereotypa könsroller. Problemet är dock att det inte går att förbjuda. Ingen vill leva i en värld där staten dikterar villkoren för hur män och kvinnor måste förhålla sig till varandra inom ramen för underhållning.
Att som vissa gör, jämställa striptease med prostitution, är fel eftersom det är skillnad på att sälja sex och att sälja ett sexuellt uppträdande.
I ett större perspektiv kan man konstatera att det blir allt vanligare att verksamheter som bygger på sexuell objektifiering ifrågasätts. Den som ser ett problem med den sexuella objektifieringen måste dock dra fram en fasligt stor censursax. Film, musik, böcker, ja all form av kultur, måste passera ett tilltänkt statligt filter innan vi kan svära oss fria från sexuell objektifiering i alla dess former.
Någonstans måste man också acceptera att den mänskliga sexualiteten till viss del är objektifierande. Människor kan attraheras av sådant som är tämligen frånkopplat subjekt och personlighet. Det kan röra sig om kroppsformer, könsorgan eller något helt annat. För att utlösa sexuella impulser behövs det ofta inte mer än bilder på sådana objekt. Vi måste egentligen inte vara intresserade av personen de tillhör för att känna den sexuella kopplingen.
Att subjekt förställs till objekt i säljande syfte är egentligen svårt att ha principiella synpunkter på, förutsatt att det inte sker under någon form av tvång.
Det är först när den sexuella objektifieringen sker inom ramen för ett unket könsrollssystem, som de principiella problemen uppstår. När den sexuella objektifieringen blir till en del av den generella kvinnosynen i stället för den personliga sexualiteten, odlas nämligen en norm som leder till ojämlikhet. Detta sker exempelvis när män konsekvent betalar för visuell tillgång till kvinnokroppar medan det motsatta vore otänkbart.
Förutsatt att den nämnda strippklubben odlar en skev syn på könsroller, är det bra att den ifrågasätts, och att folk uppmanas att inte gå dit. Att det fria ordet nyttjas för att problematisera denna typ av verksamhet är i grunden något positivt. Det är den fria dialogens förtjänst att synen på könsroller förändrats inom underhållningsbranschen i stort.
Dålig underhållning ska nämligen bekämpas med upplysning, inte med förbud. Att som förtroendevald använda sitt politiska inflytande för att hårt ansätta denna verksamhet på grund av dess karaktär, är alltså helt fel väg att gå.