Svenska biståndsmedel används både till att finansiera forskning och till propaganda riktad mot samma forskning. På en direkt fråga svarar Sidas ledning att detta är helt i sin ordning. Ett av Sidas uppdrag är nämligen att främja framväxten av ett starkt civilt samhälle, och om ledande ideologer i civilsamhället känner sig styrkta av att kampanja mot vetenskap så må de göra det.
Både vi och ledarskribenter i flera tidningar har redogjort för den specifika händelse som föranledde vår undran – vandalisering av fältförsök med A-vitaminberikat ris på Filippinerna (http://blogg.slu.se/forskarbloggen/sida-snf-och-det-gyllene-riset/). Vandaliseringen stöds öppet av organisationen Masipag som får pengar från Sida, kanaliserat via Svenska Naturskyddsföreningen.
Men detta är bara ett av flera exempel på att programmatiskt motstånd mot modern växtförädling erhåller stöd genom Sida. Förutom på Filippinerna förekommer det även i bland annat Sydamerika.
Även på hemmaplan stödjer Sida den antimoderna ideologiproduktionen. I artikeln Kampen om fröet i senaste numret av den Sida-ägda tidningen OmVärlden är den mera oförblommerad än vi trodde vara möjligt för en myndighet.
Här torgförs diverse skåpmat om jordbruk, till exempel föreställningen att modern växtförädling per automatik leder till att fattiga bönder hamnar i multinationella utsädesföretags våld. Även den gamla vandringssägnen om att självmordsfrekvensen bland indiska bomullsodlare ökat efter introduktionen av bomullsorter som är resistenta mot skadeinsekter återupplivas.
Den skrönan är vetenskapligt vederlagd och har väl ungefär samma fadda eftersmak som den om råttan i pizzan. I själva verket är den genmodifierade indiska bomullen ett av de bästa exemplen på hur småbönder gynnats ekonomiskt och hälsomässigt av gentekniken (http://www.pnas.org/content/109/29/11652.full.pdf+html, http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0921800911002400). Men OmVärlden upprepar skrönan, och agerar därigenom nyttig idiot för de antimoderna krafterna.
Men växtförädling är varken konspiratorisk eller totalitär. Den ädla konsten att förädla växter är lika gammal som jordbruket självt.
Bönder har i all tid sparat de bästa plantorna till utsäde, vilket är den form av växtförädling som brukar kallas för urvalsförädling. Sådant förädlingsarbete – ofta ganska framgångsrikt – pågår även i dag inom många bondenätverk i utvecklingsländer, där ett lokalt sortmaterial sparas i egna genbanker som sedan ligger till grund för att ta fram förbättrade sorter.
Det finns inga vetenskapliga skäl att hävda att det finns en motsättning mellan modern, vetenskapsbaserad växtförädling och traditionell, bondeledd växtförädling.
Den senare skulle vinna på samarbete med vetenskapen. Moderna metoder kan användas för att öka precisionen i förädlingsarbetet och förhindra en oönskad förlust av genetisk variation. Samtidigt kan nya egenskaper, som till exempel ökat vitamininnehåll, eller motståndskraft mot skadedjur och växtsjukdomar, föras in i lokalt anpassade sorter utan att odlingsegenskaperna försämras.
Här finns alltså alla möjligheter till sådana synergier som både biståndsministern och Sidas ledning har svarat oss att de eftersträvar. Men det är starka krafter som vinner på att myten om en konflikt hålls levande.
Den falska dikotomin om att vetenskapsbaserad växtförädling skulle stå i motsatsställning till bondeledd förädling är nämligen inte bara ideologiskt och medialt lönsam, utan den avkastar även reda pengar.
Biståndsstödet till civilsamhället kanaliseras i stor utsträckning genom så kallad NGO (Non-Governmental Organisations), till exempel Svenska Naturskyddsföreningen, Forum Syd och Svenska Kyrkan.
Enligt den internationellt tillämpade så kallade 80/20-regeln får dessa organisationer fyra kronor i bidrag från Sida för varje krona av egna pengar som de satsar på utvecklingshjälp. Till den del denna penningström går till jordbruksbistånd, upprätthålls dess legitimitet förstås lättare om den falska dikotomin kan hållas levande.
Men det är orimligt att biståndsmedel används till vetenskapsfientlig verksamhet. Ingen skulle tycka att det vore vettigt om svenskt bistånd gick till att samtidigt stödja exempelvis både vetenskapsbaserade vaccinationsprogram och antivaccinationsaktivister.
Men av någon anledning har just jordbruk kommit att bli en ideologisk tummelplats där det är fullt legitimt att inte bara bortse från vetenskap och beprövad erfarenhet, utan även att kampanja mot den.
Det är dags att strama upp det svenska jordbruksinriktade biståndet och ge det en klar målsättning – förslagsvis genom att skapa en säker livsmedelsförsörjning från hållbara jordbrukssystem, implementerad under socialt och ekonomiskt acceptabla former. Den självklara grunden måste vara vetenskap och beprövad erfarenhet, precis som den är inom andra kunskapsintensiva biståndsområden, till exempel hälso- och sjukvård.
Egentligen handlar det bara om att hålla fast vid regeringens egen färdplan, den som kallas politik för global utveckling, och se till att den kunskap som finns vid olika myndigheter, universitet, företag och NGO samordnas utifrån en gemensam grundläggande bas av vetenskaplig kunskap.
Torbjörn Fagerström
professor emeritus i teoretisk ekologi, Lunds universitet/f d prorektor Sveriges lantbruksuniversitet
Sten Stymne
professor i växtförädling, Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp
Jens Sundström
docent i växtfysiologi, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala