Insiktsfulla debattörer har visat på följderna när New public management (NPM) tillämpats inom vården och skolan. Inför kyrkovalet är det lämpligt att reflektera över effekterna av samma trend i kyrkan.
NPM har sitt ursprung i affärsvärlden och stod på sin höjdpunkt cirkaa 1985–2005. Avsikten var att rationalisera och skapa kostnadsmedvetenhet. Men NPM har också dragit med sig en föreställningsvärld som kan vara främmande och slå fel i verksamheter där andra måttstockar gäller, till exempel vården, skolan och kyrkan.
I våra äldre kyrkohandböcker tilltalade prästen församlingen med orden ”Kära vänner, bröder och systrar”. I NPM apostroferas församlingsborna som ”kunder”. Med den attityden är risken överhängande att kunder med större plånbok anses intressantare än andra.
Svenska kyrkan har två pastorala nivåer, den lokala med församlingar och pastorat och den regionala stiftsnivån. Detta är också tydligt i gällande kyrkoordning. Den nationella nivån ska uppfattas som en stabsfunktion och är teologiskt ointressant. NPM vänder upp och ned på detta med sitt affärstänkande. Där ser man kyrkan som en centraliserad rikskoncern, som gör lokala nedslag där det anses lönsamt. Detta åskådliggörs genom att kyrkans rikslogga anbefalls till användning både lokalt och regionalt. De ofta urgamla socken- och stiftssigillen med sin lokala anknytning försvinner. Men i kommuner, län och landskap har man ju inte kommit på idén att ersätta sina särskiljande vapen och emblem med vare sig stora eller lilla riksvapnet.
Mindre utrymme för förtroendevalda är en annan följd av NPM:s rationaliseringsiver. Ledamöterna i nämnder och styrelser anses enbart ha till uppgift att ge uppdrag till tjänstemän och sedan passivt avvakta eventuell måluppfyllelse. ”Politiker ska inte vara inne och peta i processen” heter det i en ofta upprepad klyscha. Men om en förtroendevald upplever, att ansvaret gentemot väljarna kräver, att han eller hon granskar och följer processen då ska vederbörande naturligtvis göra det.
I både kyrka och kommun finns chefer, som begär att få allt fler uppgifter på delegation. Man måste nu reflektera över hur mycket de förtroendevalda kan frånhända sig utan att svika väljarna.
Det händer till och med, att chefer föreställer sig, att förtroendevalda och anställda inte har rätt att över huvud taget kommunicera med varandra. Men det kan aldrig vara tjänstemannens sak att definiera den förtroendevaldes uppdrag.
NPM:s trossatser har funnits så länge att de ibland uppfattas som eviga och orubbliga sanningar.
Inte minst tycks så vara fallet bland de politiskt obevandrade i nomineringsgruppen Posk. Denna har utvecklats till ett parti i huvudsak för de kyrkligt anställda. Med egna öron har jag hört ledande företrädare för denna grupp på fullt allvar förklara, att den förtroendevalda är ”skyldig att följa den föredragande tjänstemannen”. Detta är en elitistisk hållning.
Vid första påseende kan det verka rationellt, att ärenden avgörs av sakkunniga, experter och professionella. Samma tankar har framförts i debatten om nämndemännen vid domstolarna. Men ideologiskt sett är detta ett steg i riktning mot korporativism. I detta system har man bara förakt till övers för demokratin.
Men detta styrelseskick har världen sett nog av under ledare sådana som Mussolini, Franco och Salazar. Alla system har sina brister, enskilda politiker likaså, men demokratin är ändå det bästa vi kommit på.
Årets kyrkoval är viktigt. Det är på tiden att utvärdera NPM i kyrkan och undersöka, vilka delar som kan vara till nytta och vilka som måste avskaffas för att inte skada kyrkans identitet. En gång körde Jesus ut dem som drev affärer i templet. Kanske är det dags igen. I Uppsala ska en ny kyrklig organisation sjösättas på bästa möjliga sätt. I detta arbete tänker Centerpartiet delta med respekt för kyrkans uppdrag och med församlingsbornas bästa för ögonen.
Mats Jonsson
ersättare (C) i stiftsstyrelsen
UNT 10/9 2013