Nollvision är målet för narkotikapolitiken i Sverige i dag. Det betyder i praktiken att målet är inget knark och inga knarkare. Det är ett mål som aldrig kommer att uppfyllas. Man kan sträva mot det i alla fall, men i dag skadar det människorna som det syftar till att hjälpa. Vi behöver ett annat mål för narkotikapolitiken i Sverige: skademinimering.
En tonårsmamma boende i USA var heroinmissbrukare liksom pojkvännen, tills han dog av en överdos. Dottern fick bo hos mormor som försökt hjälpa men varit maktlös. För att döva smärtan efter pojkvännens död tog hon mer och mer heroin. Samma drog som dödat hennes pojkvän. Om nollvision är målet, vilket innebär att ingen ska börja knarka, ses hon som ett förlorat fall, en kriminell. Om skademinimering är målet så ligger fokus på att hjälpa henne.
Berättelser som den ovan får alla empatiska människor att känna avsky mot droger, att vilja göra allt som står i ens makt för att det inte ska hända igen. Tänker man efter inser man dock att den avsikten inte räcker, utan måste mynna ut i en åtgärd som faktiskt hjälper. Heroinmissbruk leder till dödsfall, splittrade familjer, förstörda förhållanden, att oskyldiga drabbas. Vad vill vi göra som inte redan görs i dag?
Fokus i Sverige har legat på prevention, att minska knarkandet så mycket som möjligt. Därför är lagstiftningen restriktiv. Det skulle leda till att färre knarkar, vilket det uppenbarligen inte har gjort.
Vad det garanterat inte leder till är färre som hamnar i tungt missbruk, eller färre dödsfall bland tungt missbrukande. Statistiken ljuger inte, den gruppen är större i Sverige än i jämförbara länder och det sker fler dödsfall relaterade till missbruk. Det är för att politiken är för restriktiv.
Vår vision är skademinimering. Då handlar politiken om att minska lidandet och dödsfallen som missbruket medför, snarare än att se till att så få som möjligt prövar knark från början.
Missbruk är en sjukdom, och då ska vi hjälpa de människorna att bli friska, inte straffa dem ytterligare. Med ett skademinimerande perspektiv är det viktigare att färre dör på grund av narkotika eller hamnar i tungt missbruk, än att färre över huvud taget använder narkotika.
Ibland hörs argumentet att dessa personer själva skapade sin situation och är ansvariga för den, eftersom det är ett medvetet val att knarka får man skylla sig själv. Därför ska vi inte erbjuda hjälp, då det skulle kunna uppmuntra folk att knarka. Problemet med det argumentet är att ingen har avsikten att hamna i rännstenen när man prövar till exempel heroin.
Människor kommer att testa farliga droger oavsett om de kan få hjälp att ta sig ur missbruket eller inte, så att förvägra rätt hjälp skulle inte minska antalet missbrukare – bara göra det värre för de som behöver hjälp.
Det finns beprövade åtgärder för att minimera lidandet för dem som har det värst, som sprutbytesprogram, substitutionsbehandlingar, avkriminalisering av narkotika för eget bruk. Det finns läkemedel som motverkar överdoser, som delats ut i förebyggande syfte till missbrukare i San Francisco. Detta tillåts inte i Sverige, trots att det markant minskat dödsfallen där. Det finns åtgärder som visat sig fungera, i enlighet med både forskningen och principen om skademinimering. Åtgärder som strider mot nollvisionen eftersom de ”skickar signaler om att knark är okej” enligt kritikerna.
Det här är åtgärder som utgör skillnaden mellan liv och död för människor. Hur intressant är det vilka signaler det skickar, när det skulle hjälpa dem som har det allra svårast?
Moraliska principer är viktigt, men om de får stå i vägen för en fungerande, human narkotikapolitik är det illa. Så behöver det dock inte vara, en välkänd moralisk princip är att samhället ska förbättra villkoren för de mest utsatta grupperna. En av samhällets mest utsatta grupper är tunga missbrukare, och deras villkor förbättras knappast av att man bestraffar dem.
I andra länder tar man till sig principen om skademinimering och tillämpar den på lagstiftningen. Man har insett att kriget mot knarket inte går att vinna, men att man kan göra situationen mindre outhärdlig för missbrukarna. Det är dags att vi inser samma sak, låter humana principer vägleda oss i våra mål, och låter vetenskap och beprövade metoder avgöra med vilka medel vi ska nå dit. Därför är det dags att vi inför skademinimering som främsta mål för missbrukspolitiken.
Oscar Matti
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Fabian Högberg
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
Erik Källman
Liberala Ungdomsförbundet i Uppsala län
UNT 12/9 2013