Ett av kraven är att kopparkapslar som innesluter avfallet inte förstörs. SKB har gjort en säkerhetsanalys med ett tidsperspektiv på 1 000 000 år som kommer fram till att det maximala korrosionsdjupet bli fem millimeter. Då kapslarna är 50 millimeter tjocka blir SKB:s slutsats att förvaret klarar korrosinenkraven och att det inte kommer gå hål på någon kapsel. Säkerhetsanalysen är även grunden till den jämnförelse som SKB har gjort mellan KBS-3 metoden och ett slutförvar 2-5 km ner i berggrunden, så kallade djupa borrhål. Under denna förutsättning blir slutsatsen att KBS-3 metoden är den överlägst bästa metoden och uppfyller säkerhetskraven.
Säkerhetsanalys är en komplex teoretisk model. Det bästa sättet att testa trovärdigheten på komplexa teoretiska modeller är att jämföra de föutsättningar som är antagna med verkligheten. Säkerhetsanalysen kommer fram till att korrosion av koppar är mycket långsam. Kort och gått att korrosionen av koppar är obetydlig efter fem år under de förhållanden som råder i ett förvar. SKB har gjort flera försök och korrosionen är ungefär 1000 gånger högre än vad som är antagits i säkerhetsanalysen.
SKB har även gjort utvärdering av en bronskanon med hög kopparhalt från regalskeppet Kronan. De förhållanden som denna kanon har utsatts för liknar de som råder i ett slutförvar. Korrosionen var ”bara” 30 gångerhögre än det som anses som värsta fallet i säkerhetsanalysen. Det finns därför grundläggande fel i säkerhetsanalysen. I och med detta har säkerhetsanalysen ett mycket begränsat värde och därav faller hela KBS-3 konceptet. Idag har vi därför inte en tillräkligt säker metod för slutförvaret.
Denna slutsats löser dock ej problemet med det utbrända kärnavfallet. De alterantiv som finns är att antingen använda avfallet som bränsle i kärnkraftverk eller lagra avfallet under minst 100 000 år. Att använda kärnavfallet som bränsle har stora tekniska problem, och är ett folkrättsdligt problem då nödvändiga processer kan strida mot icke spridningsavtalet. Oberoende av vilket alternativ man väljer behöver man utveckla en metod att lagra kärnavfall under långtid.
För att utveckla ett säkert slutförvar kommer det att behövas forskning på flera spår. De senast halvåret har det framkommit att det finns risk för spänningskorrosion och att koppar är mycket känsligt för radiolys. Forsmarks låga vattenflöde kan även ge upphov till saltanrikningar då kapslarna kommer ha en temperatur på runt 100 grader Celsius och det omivande på berget är runt 10 grader. Om koppar ska användas i ett slutförvar måste därför ett flertal frågor klarläggas.
Det är troligt att koppar är ett olämpligt kapselmaterial, därför bör även alternativa kapselmaterial utredas. Slutsatsen att dessa alternativ materialen inte uppfyller säkerhetskraven kan ej heller uteslutas. För metoden ”djupa borrhål” är det de geologiska förhållandena och inte kapselmaterialet som ger säkerheten, så även denna metod bör utvecklas. Det som behövs är en stor forskningsinsats under minst tioår för att klarlägga dessa frågor.
SKB har haft 30 år och en budget som idag motsvarar en fjärdedel av vad svenska regering totalt satsar på forskning, men resultatet är en metod som inte fungerar. Redan 1978 påpekade Prof. G. Wranglen ett flertal av de brister som vi idag diskutterar. Jag tror därför inte det är lämpligt att SKB ansvarar för att bedriva denna forskning.
Det är oseriöst, oansvarigt, och visar på ett bristande säkerhetstänkande att i dag driva en process för att bygga ett slutförvar enligt KBS-3 metoden.
Torbjörn Åkermark
materialkemi Stockholm universitet
dr i korroisonslära