Debatten om skolavslutningar, advents- och andra samlingar i kyrkor har gått het. Den blir alltför snäv när den fokuserar på frågan om sådana samlingar innehåller inslag som skulle kunna tolkas som religiösa och därmed antas vara kränkande eller diskriminerande för vissa elever.
Från regeringsföreträdare hörs röster om att skollagen ses över för att tillåta skolutbildningsaktiviteter med religiösa inslag i kyrkor. Mikael Oscarsson reagerar (UNT Debatt 18/12) på vad han ser som censur när rektorn i förväg ”ska kontrollera innehållet i det prästerna ska säga”. Det är hans tolkning av Skolverkets skrivning ”Rektorn ... måste därför i sina kontakter med kyrkan tydliggöra vad som får förekomma eller inte”. Oscarsson sätter inte in frågan i ett större sammanhang vilket jag ska försöka göra här.
Samhället består inte bara av stat (offentlig sektor, regering, riksdag, myndigheter, kommuner inklusive skolan) utan även av näringsliv och ett civilsamhälle där individer och grupper agerar i nära relationer, i bredare nätverk, i föreningar av alla de slag.
Utan civilsamhället med sin mångfald av grupperingar, dit trossamfund som Svenska kyrkan hör, skulle Sverige inte vara det öppna samhälle det är i dag. Staten har att se till att sådana organisationer och nätverk självständigt kan verka för och bedriva sina aktiviteter utan inblandning av staten, att de kan göra sina röster hörda och delta i den offentliga debatten. Den stat som behövs för detta är en sekulär stat som är neutral inför olika organisationer, inklusive olika trossamfund.
Hur bör det då vara med samlingar i kyrkor och andra lokaler som disponeras av trossamfund? Det är skolan (jag berör här endast skolor med offentlig huvudman, inte skolor med konfessionell inriktning) som har skolavslutning och ingen annan. Avslutningen är en del av skolans utbildning och skolpersonal ska leda avslutningen. Skolan kan gärna vända sig till ansvariga för exempelvis kyrkor som disponeras av Svenska kyrkan. Det är då upp till trossamfundet – som ju ingår i civilsamhället – att säga ja eller nej till att ha icke-konfessionell skolaktivitet i sina lokaler. Anser trossamfundet att endast aktiviteter med konfessionella inslag ska äga rum i lokalen ska det självfallet respekteras. Någon slags förhandling om villkor för en avslutning ska inte äga rum.
Jag vill understryka att det är fullt förenligt med en icke-konfessionell avslutning i en kyrka med alla slag av religiösa sånger – det handlar ju om kulturarv.
Trossamfund, såsom Svenska kyrkan, kan inbjuda skolelever (och även skolpersonal) till en religiös högtid, exempelvis dagen efter skolavslutningen, eller till adventssamling utanför en sammanhållen icke-konfessionell skoldag. Då med de religiösa inslag som är naturliga för samfundet och högtiden i fråga. Denna högtid äger ju då rum i civilsamhället och inte i skolans (statens) regi.
Skolan kan ha en anslagstavla där trossamfund och andra ideella organisationer får anslå inbjudningar. Föräldrar och barn har givetvis full frihet att delta i trossamfunds aktiviteter efter egen önskan.
Religioner marginaliseras alls inte i ett samhälle med ett öppet civilsamhälle. Och undervisning om religioner är viktig i skolans undervisning med studiebesök under lärares ledning hos trossamfund som berikande inslag.
Den översyn som regeringsföreträdare talar om bör utreda en tydligare boskillnad mellan vad som ska vara skolans uppdrag och vad som ska höra hemma i civilsamhället. Sverige bör gå i riktning mot att skapa en reellt sekulär stat. För detta krävs en öppen översyn av skollagen och inte att man snävt fokuserar på symtom som inte beaktar arbetsfördelningen mellan stat och civilsamhälle.
Ingemund Hägg
verksam vid tankesmedjan European Liberal Forum
UNT 8/1 2013