Statligt huvudmannaskap och ökad statlig styrning ger inte bättre resultat i skolan. De huvudsakliga orsakerna varför skolan kommunaliserades var att kostnadsutvecklingen i skolan måste brytas, att pengarna användes ineffektivt och att den växande statliga byråkratin, till exempel länsskolnämnderna och skolöverstyrelsen, inte förmådde göra nödvändiga förändringar, så att elever och deras föräldrar skulle få ett ökat inflytande samt att staten inte klarade av att skapa en likvärdig utbildning för alla elever.
Det klagades redan då över att resurserna fördelades olika över landet. Kort sagt, den statliga styrningen led av allvarliga problem och skolresultaten var på väg nedåt. Det rådde inte enighet om argumenten, men i december 1989 bildade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet majoritet i riksdagen och det kommunala huvudmannaskapet blev verklighet.
All vedertagen forskning visar att det inte finns något tydligt samband mellan kostnader och studieresultat i skolan. Det är i stället avgörande är hur resurserna används. Ändå fokuseras en stor del av debatten om skolans styrning till en fråga om penningfördelning. Det finns dessutom inget som talar för att mer pengar skulle styras till skolan vid statlig styrning.
Inför beslutet om kommunalisering fanns andra frågor än styrningen av skolan som var viktiga för socialdemokraterna. Dessa hade fått samma genomslag vid en fortsatt statlig styrning. Skolan styrdes allt mer mot en skola där sociala färdigheter prioriterades på bekostnad av kunskap. Eftersom behovet av kunskaper förändras över tiden skulle eleverna lära sig var man hittade kunskaper ifall man behövde dem. Det blev viktigare att eleverna fostrades till att vara demokratiska medborgare än ämneskunniga. Detta var en medvetet politiskt projekt, som genomförts oberoende av huvudmannaskap. Den statliga läroplanen från 1994 befäste denna syn.
Lärarutbildningen följde också denna grundtanke. Den övergick till att bli en examen med fria val. Nyutbildade lärare i svenska behövde till exempel inte ha kunskaper i läs- och skrivutveckling. Nya lärare i matematik förstod inte alltid hur subtraktion gick till. Den så viktiga skolstarten sköttes av lärare som saknade tillräckliga ämneskunskaper och kunskaper om undervisningsmetoder.
Beslut om skollagar, läroplaner och lärarutbildning har alltid hört till den statliga styrningen. Dessas brister kan inte skyllas på kommunerna. Det har varit en medveten förändring av skolans mål som hade skett oberoende av huvudmannaskap.
Alliansregeringen påbörjade ett förbättringsarbete 2006. Den nya skollagen och läroplanen från 2011 och de nya lärarutbildningarna betonar nu kunskapsuppdraget. En omfattande kompetenshöjning genomförs för landets cirka 90000 lärare och rektorer som redan finns i skolorna. Det tar tid innan effekterna syns i hela verksamheten.
I dag styrs skolan huvudsakligen av staten. Kommunerna gör lokala anpassningar. Lösningen på likvärdighetsproblematiken ligger inte i vem som styr och är inte något nytt som den kommunala styrningen orsakat. Fortfarande finns de största olikheterna inom varje skola, inte mellan kommunerna. Det finns ingen erfarenhet som tyder på att staten skulle klara uppdraget bättre. Finland har en kommunalt styrd skola med mycket små skillnader mellan skolor och kommuner i resultat. Vi har nu dessutom ett stort antal friskolor, vilka har ”eget” huvudmannaskap för sin verksamhet.
Debatten om skolan skulle gynna eleverna mycket mer om vi kunde enas kring de verkliga framgångsfaktorerna. Allra viktigast är lärarnas förmåga att engagera och intressera eleverna och att vi har högt ställda förväntningar på både lärare och elever. Dessutom måste ledarskapet i och utanför klassrummet i skolan bli bättre. Vi politiker har även ett stort ansvar att bli bättre i att följa upp resultat och ställa krav på förbättringar.
Vi menar att förslaget om att förstatliga skolan är ett stickspår som tar bort fokus från ledarskap och styrning i skolan.