Fler och fler friskolor har trätt in på den kommunala scenen. Kommunens högstadieskolor har svarat (panikartat?) med performanceklasser, fotbollsklasser och dramaklasser för att locka elever. Intagningar sker i dag ofta redan i årskurs 6, både till friskolor och kommunala högstadieskolors profilklasser.
Den nya läroplanen tillkom i hög grad för att säkerställa likvärdig undervisning och bedömning i grundskolan. Undervisningens innehåll är kopplat till stadierna 1–3, 4–6 och 7–9. Försöken att få över elever mitt under pågående kursplan har lyckats.
Den här trenden – att välja en ny skola redan i årskurs 6 – skapar stora problem både för skolor, elever och deras föräldrar. Vem är det som tillåter detta? Vem sätter agendan – är det kursplanerna eller friskolorna?
På det här sättet tvingas elever göra ett val redan i årskurs 5 för att vara säker på en plats i deras önskade profilklass eller friskola. Många klasser splittras mitt under mellanstadiet. Utifrån vår yrkeserfarenhet är det också vår bestämda uppfattning att det är alldeles för tidigt för en tolvåring att konfronteras med en hotfull högstadiemiljö, både då det gäller eget ansvar och tonårskultur.
De flesta tolvåringar genomgår en känslig period. Att få landa i att vara äldst på skolan ett tag innan tonårstidens alla känslostormar väller över dem på högstadiet tror vi bygger en bättre grund. Flera föräldrar upplever dessutom att de hamnar i en svår situation då de egentligen är motvilliga till ett byte, men samtidigt förstår att deras barn inte vill missa chansen att gå till exempel fotbolls- eller dramaklass.
Den nya läraren på den nya skolan får det tufft. På ytan kan det kanske till och med tyckas bättre att lärare vana vid betygssättning tar över i sexan, men eleverna som ska betygssättas för första gången har ofta läst olika ämnesområden och tillgodogjort sig olika förmågor under år 4 och 5, eftersom planen ligger över hela stadiet. Varje lärare bestämmer ordningen. Kalle får kanske ta sig igenom världsreligionerna ännu en gång, han läste det redan år 5. Lisa går miste om sina Europakunskaper – det tänkte hennes lärare arbeta med nästa år. Kursplanen blir avhuggen vid fotknölarna.
De avslutande nationella proven och betygen, som är det sista som händer i årskurs sex, tappar sin koppling till den undervisning som ligger till grund för resultaten.
På den gamla skolan skapar flytt i sexan även budgetproblem. Man vet inte hur stort avhoppet blir till hösten. Blir det två små klasser (dyrt) eller tvingas man slå ihop dem till en alltför stor (billigare). En sammanslagning må vara en ekonomisk lösning för kommunen och skolan men skapar stora problem för de involverade lärarna och eleverna. Elever som faktiskt trivdes med lärare och kamrater och fattade beslutet att stanna tvingas kanske byta lärare i alla fall, om skolan inte har råd med två små klasser. Arbetet för den lärare som tar över riskerar också att bli övermäktigt, inte minst med tanke på de betyg som ska sättas under hösten, på både nya och gamla elever.
Om ett antal elever ångrar sig och kommer tillbaka skapas nya problem. Den nya klassen blir då för stor. Ska man säga nej till gamla elever då? Organisationen på den gamla skolan blir minst sagt haltande med en sammanslagning då en lärare blir utan klass var och vartannat år. Hur organiserar man en sådan verksamhet så att det blir bäst för eleverna?
Vem är det här systemet bra för och vilka är fördelarna? Som det ser ut i dag borde det naturliga vara att intagning till högstadiet, oavsett profil, sker till årskurs 7.
Om det finns fördelar med att koppla betygssättningen i årskurs 6 till högstadiet och möjliggöra flytt redan i sexan kanske man även ska se till att kursplanerna följer detta synsätt. Detta skulle undvika både organisationsproblem för skolor men framför allt många individuella förluster för eleverna.
Carolina Lindberg
Johanna Sjögren Eklund
lärare på Almtunaskolan
UNT 3/3 2012