Upp med handen alla 20-åriga Uppsalabor. Hur många av er kan åka skridskor?
Jag menar att ni som inte kan, har blivit svikna av Uppsala kommun, er skola och av era idrottslärare. Ni har berövats möjligheten att uppleva gemenskap och motion i en världsunik natur långt upp i er ålderdom.
Skridskoåkning på sjöar är just så njutningsfullt som det ser ut från land – fast det ger motion.
Det är vinterlov och nytt år. Julklapparna är upplockade. Vid Kvarngärdesskolan möter jag en gäng unga engelsmän med skridskor och hjälmar i handen. De ska åka inomhus, trots att de går förbi en plogad isbana. Men den går inte att åka på, för den tunna is som fanns har smält och banan består till hälften av grus.
Efter en kort tur bland stadens norra skolgårdar finner jag att detsamma gäller isbanan vid Liljeforsskolan, Heidenstamsskolan, Tunabergsskolan samt Tiundaskolan. Bara grus.
Men det behöver inte alls vara så, för vid Domarringens skola är isen hård, trots en veckas tö. Därför att den är spolad tjock för att tåla tö. Inte sprinklad med en tank till en centimetertunn is, som inte tål tre dagars tö. Trots att alla vet att vintrarna i Uppsala har töperioder, väljer kommun, skola och idrottslärare att blunda. Så ser vinterlovet ut i Uppsala. Det är misshushållning och mer än så – en skandal.
Holland är världskänt för att man åker skridskor på dammar och kanaler. Men för alla skridskoåkande holländare är det Mälardalen som är isparadiset.
I Uppsalas omgivningar finns världens absolut bästa isförhållanden. Mängder med sjöar i alla storlekar som fryser till allteftersom och ett klimat som pendlar kring noll, vilket gör att snön stöper till vit is.
Sjöisen är tjock och håller långt fram i mars och ibland även i april, trots att det inte är någon tjäle under den.
Allt färre barn kan åka skridskor. Möjligheten att hitta åkbar is i kvarteret minskar. Det blir en stor apparat att få barnen till en åkbar is. Skridskoåkning är förskräckligt nog på väg att bli något elitärt. De som i vuxen ålder skulle vilja skrinna på sjöis hindras av att de inte lärt sig i unga år.
I stället för att förslösa de unika förutsättningarna som Uppsala har begåvats med, borde kommunen satsa på dem. Men inte i tomma symbolhandlingar som plastis på Vaksala torg eller isbana i Botan utan belysning. Symboler som inte gör skillnad. Utan genom att ge varje uppväxande Uppsalabo färdigheten att kunna skrinna och därmed möjligheten att under hela sitt vuxna liv kunna utnyttja den färdigheten, precis som att cykla eller simma. Och man kan skrinna på sommaren också. Uppland har ju begåvats med ett platt landskap och tänk om Östra Ågatan kunde bli ett nytt strög med rullskridskoåkare som vid Santa Monica Beach?
Friskvård är mycket billigare än sjukvård och ger också livsglädje.
Färdigheter som att kunna simma, cykla och skrinna både förenklar och berikar livet. De ger dessutom enkel och så gott som kostnadsfri motion. Här är konkreta förslag:
1. Alla isbanor vid skolor bör spolas med slang under vinterns inledning, för att få en tjock is som håller hela vintersäsongen – även under töperioder. Parkförvaltningen, skolan eller idrottslärare bör ta ansvaret. Ansvaret kan kanske läggas ut på medvetna föräldrar mot ersättning.
2. Elever i lämplig årskurs bör få lära sig åka skridskor, precis som att alla barn ska kunna simma. Det betyder antagligen i praktiken att de praktiska idrottstimmarna under december–mars ska bestå av skridskoåkning. Det finns roliga lekar och övningar för att lära sig skridsko.
3. Att skrinna är inte enbart en vintersport. Man kan åka rullskridskor också. Även här är Uppsala välsignat – det platta landskapet. Gatukontoret bör se till att asfaltbeläggning på cykelbanor är av den jämnaste kvaliteten för att göra rullskridskoåkning njutbar.
Det gäller inte enbart längs Fyrisån och på cykelbanor ut till Uppsalas förorter. I dag är den västra parkeringsplatsen vid Fyrishov av slätaste asfalt, medan gång- och cykelbanan längs ån knappt är åkbar.
Torbjörn Albért
sent uppvaknad förälder med vuxna barn
UNT 20/1 2013