Det var en tid, för inte så länge sedan, då jag var kolossalt stolt över att jag tillhörde Sverige. Jag tog energiskt egna initiativ för att sprida mina kunskaper, vilka jag hade i mitt bagage från en annan rik kultur och från de yrkesverksamma åren i olika sektorer i två och ett halvt decennium i Sverige.
Tack vare de klassresor och livskriser som följde av min emigration, som jag i ung ålder och på egen hand gjorde, såg jag det som en angenäm skyldighet att vara en resurs i samhället. Jag deltog aktivt i samhällsdebatten och jag erbjöd till och med mina kunskaper till de organ och individer som hade mandaten att förändra Sverige till det bättre. I det låg i stor utsträckning äldreomsorgen, migrationspolitiken, näringspolitiska frågor, entreprenörskap och att fostra litterära, engagerade och målmedvetna skolbarn med framtidsvisioner.
Jag slog bestämt dövörat till när jag gång på gång, redan kort efter min emigration, av invandrarbekanta, fick rådet att inte beblanda mig alltför mycket med svenskar och det svenska samhället:
”Sköt ditt Maria och håll dig på din kant. Kom ihåg att du alltid kommer att uppfattas som en främling, så kämpa inte så mycket med att vara en av dem, annars kommer du en vacker dag att bli djupt besviken. Arbeta hårt men akta dig så att du som ändå är invandrare, inte sticker ut, för det tåls inte här. Ju mer du lyckas som invandrare, desto mer motarbetas du. Avslöja aldrig dina framgångar och bli inte smickrad av att bli uppvaktad av politiker. För de kommer enbart att se dig som ett redskap för att nå sina egna syften, för att sedan spotta ut dig. Försök att försörja dig på ett arbete som svenskar inte kan eller inte vill göra, annars uppfattas du som ett farligt hot. Dra dig för att bli en offentlig person – vare sig inom näringsliv, politik eller inom samhällsdebatten. Satsa helst på en utbildning och en karriär som du kan ha nytta av i USA eller i Kanada. I de länderna uppskattar man inte bara människor med framåtanda, utan man uppmuntrar även deras entusiasm och kräver inte att de i alla lägen ska vara tacksamma och undergivna.”.
Folk kring mig talade om hycklande politiker som brukade predika värdet av invandrare och invandring men som bakom kulisserna inte tålde invandrare på något sätt. Jag minns att även mycket skickliga utländska läkare och kirurger hävdade att invandrare var accepterade och omtyckta, så länge de befann sig i beroendeställning eller i offerposition. Skulle de däremot visa framfötterna, var de obekväma och ovälkomna. Några av dessa hjärnor har nu flyttat till bland annat USA och har lysande karriärer där. De menade att de hade fått nog av smygrasismen och av vuxenmobbningen.
Jag i min tur tolkade hela tiden deras ”råd” som bitterhet och uppgivenhet med grund i brist på engagemang. Jag som har i blodet att aldrig ge upp och aldrig vara beredd att sälja min integritet, ville föregå med gott exempel och bevisa att det är skillnad mellan invandrare och invandrare och att om man kämpade tillräckligt hårt, skulle man besegra alla motgångar och armbågar. Ja, det trodde mitt blåögda jag!
Idag, trots min villkorslösa kärlek till Sverige, känner jag en stark rotlöshet, ångrar mig djupt för att jag har trott att jag på egen hand kunnat ändra världen och är dessutom besatt av tanken att flytta till ett annat land. Under tiden undrar jag gång på gång om jag som tillhör den ”privilegierade” och ”välintegrerade” invandrarskaran kan känna av denna starka känsla av besvikelse och utanförskap efter så lång tid och efter att ha gjort det som har önskats och krävts av mig, hur ska det då kännas för de ”fördömda” i förorten som länge har uppfattats och behandlats som probleminvandrare? Jag är inte bitter. Men de som blir bittra, hur uttrycker de detta i praktik?
Så här sade Golnaz Hashemzadeh, 29-årig tidigare kårordförande på Handelshögskolan i en intervju i UNT den 15/8: ”Under min uppväxt här blev jag så svensk någon kan bli. Om du pratar som en svensk, beter dig som en svensk och tänker som en svensk, men ändå inte räknas som svensk för att du har en annan hårfärg – då faller hela deras idé. Det räcker inte att du hittar fram till dörren och står och knackar på. De på andra sidan måste vara beredda att öppna också.”
En vacker dag kommer kanske även jag, som Golnaz Hashemzadeh, att skriva en bok där jag utförligt redogör för några av de tillfällen jag som ung och entusiastisk entreprenör hoppfullt vänt mig till kända makthavare. När jag då trodde att de såg mig som en seriös entreprenör och inte som en gullig och duktig invandrare, försökte jag få deras mentorskap och en hjälpande hand i karriären.
Men i stället möttes jag av total nonchalans och fick direkt en känsla av att mitt möte med dem i stället skulle stjälpa mig. Det har senare i förtroende berättats för mig att några av dem till och med sett till att några av mina affärsplaner gick i stöpet. Någon av dem hade sagt: ”Hon ska vara mer än tacksam över att ha fått möjligheten att bo i Sverige, nu ska hon banne mig inte ta över”!
Det hände också att jag fick öppet oanständiga erbjudanden – så motbjudande och kränkande. Jag önskar innerligt att alla de som vägrar att stödja energiska, villiga och entusiastiska krafter och vägrar att öppna några dörrar på glänt för dem, i alla fall inte ska stänga dörrar för dem.
En politiker må av sin fjäskande omgivning kallas för ”lyssnande” och ”starke man” men skenet kan ändå bedra. Jag har under min tid träffat på många sådana politiker som, i stället för partiets och medborgarnas bästa, främst är måna om att förstärka sin egen maktposition – i den kampen avstår de inte heller från att med alla medel avlägsna nya potentiella talanger.
Sverige och Europa är mer än någonsin beroende av alla krafter som kan och vill vara med och utveckla dem. Annars kan de inte vara en kraftfull spelare i den globaliserade värld vi lever i. Man behöver inte älska invandrare men man kan ändå utnyttja dem för ett rätt och gott syfte. För Sverige behöver oss invandrare, även om somliga ännu inte förstått det.
Maria Masoomi
Dietist, kostekonom och matkonsult
UNT 1/9 2012