Alltfler inser att fusk och oredlighet förekommer i forskning – till och med i Sverige. I själva verket ligger Sverige sämst till bland de nordiska länderna när det gäller att bekämpa oegentligheter i forskning.
Trots över ett årtiondes krav på en bättre och rättssäker ordning råder alltjämt stora brister, för att inte säga förvirring. Redan 1999 föreslog riksdagsledamoten Barbro Westerholm (FP) i en statlig utredning (God sed i forskning) ett statligt organ för att ta hand om anklagelser om forskningsfusk. Hon har sedan återkommit till detta i flera riksdagsmotioner, utan framgång.
Vetenskapsrådet har genom sin etikkommitté sedan 2002 föreslagit flera modeller för att hantera olika slag av oredlighet, till exempel genom en vetenskaplig ombudsman som vid tyska universitet eller ett oberoende statligt tillsynsorgan som Danmark har sedan 1993. Norge har numera också ett sådant organ. Även Finland har ett fungerande system.
Men Sverige står och stampar. Först gjorde Leif Pagrotsky (S) som utbildningsminister en kosmetisk förändring i högskolelagen, sedan pressades hans efterträdare Lars Leijonborg (FP) till en halvmesyr. En expertgrupp inom Centrala etikprövningsnämnden skulle få ge råd till de rektorer som begärde det.
Systemet har just kapsejsat. Karolinska institutet fann 2011, efter anmälan från doktorander, att en professor gjort ”allvarliga avsteg från god vetenskaplig sed”. Sakkunniga i en expertgrupp vid Vetenskapsrådet fann vid granskning exempel på ”grov oredlighet”.
Men med en ny ledning ansåg dock Vetenskapsrådet ärendet bristfälligt hanterat, rev upp beslutet och i höstas konstaterade Leijonborgs nya expertgrupp att man varken kunde säga bu eller bä. Forskaren blånekade till fusk och därmed släppte expertgruppen frågan. Lyckligtvis står Karolinska institutet på sig: det var klart forskningsfusk.
I denna förvirring har Vetenskapsrådet insett att något måste göras. Man har fått med sig SUHF, Universitets- och högskoleförbundet, som tidigare försökt bagatellisera problemen med forskningsfusk, på en skrivelse till regeringen med krav på en snabb översyn av systemet. Några förbättringar föreslås uttryckligen, vilket Uppsala universitets rektor Eva Åkesson tillsammans med SUHF:s ordförande Pam Fredman tagit upp på UNT Debatt (19/5). Dit hör att begreppet ”oredlighet” måste förtydligas, att rättssäkerheten ska förbättras och att påföljderna ska preciseras.
Detta är en bit på vägen. Men precis som Maria Henriksson underströk (UNT Debatt 2/5) behöver mycket mer göras. Vetenskapsrådet och SUHF har helt enkelt hoppat över en rad problem som måste lösas:
l Ett nytt centralt system måste omfatta all forskning, det vill säga även den som äger rum i näringslivet, stiftelser med mera.
l Det ska vara självständigt och kunna ta egna initiativ, inte vara beroende av universitetsledningars behov av att skyla över.
l Det måste ges möjligheter för yngre forskare att anmäla till det centrala organet i stället för som nu bara rektor.
l Oredlighet bör både omfatta avsiktligt fusk och uppenbart och upprepat forskningsslarv.
Man förstår varför dessa punkter inte finns med. De är alltför känsliga. Maria Henriksson pekade mycket tydligt på de yngre forskarnas klämda position och stora beroende; detta vill etablerade forskare ofta inte medge. Rektorerna vill behålla sin centrala position vid bedömning av fusk.
Uppsala universitet har ett särskilt problem. Här betraktar man bara avsiktligt fusk som uttryck för oredlighet. Detta trots det riksbekanta fallet med sociologiprofessorn Eva Lundgren, som utsattes för förödande kritik av vetenskapliga granskare för sina metoder och slutsatser.
Enligt Vetenskapsrådets regler skulle hon ha fällts för oredlighet. Dessa regler utgår från etikforskaren Birgitta Forsmans definition: ”Vetenskaplig oredlighet innebär handlingar eller underlåtelser i samband med forskning, vilka – medvetet eller av oaktsamhet – leder till falska eller förvrängda resultat”. Det krävs ingen avsikt för att åstadkomma forskning som kan skada.
Men Uppsala universitet med sin snäva definition att det ska finnas en avsikt bortsåg från granskningskritiken och gav professorn extra goda arbetsvillkor. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein krävde att Uppsala universitet efter en sådan fadäs borde läggas ner (DN Debatt 21/8 2007).
Vetenskapsrådets och SUHF:s begäran om en utredning om ett nytt system borde kunna sätta en process i rullning. Systemet måste dock uppenbart bli både bättre och bredare än det de föreslår.
Utbildningsminister Jan Björklund borde nu våga göra det som hans företrädare misslyckats med: att skapa ett hållbart, oberoende system mot oredlighet i forskning som det Danmark med framgång har tillämpat sedan 1993. Modellen finns färdig.
Ytterst gäller det förtroende. Ju fler fall av forskningsfusk och av handläggningsförvirring som uppdagas, desto mer naggas förtroendet i kanten för den hederliga forskningen, den som helt dominerar.
För forskningens skull – återställ och stärk förtroendet genom ett starkt oberoende granskningssystem!
Olof Kleberg
tidigare chefredaktör Västerbottens-Kuriren
ledamot av Vetenskapsrådets etikkommitté 2002–2011
UNT 27/6 2013