Johanna Sandahl spelar samma visa som tidigare – att halterna av bekämpningsmedel i våra livsmedel utgör en hälsofara, att konsumenterna är oroliga, att vi ständigt vet för lite, samt (förstås) att ekologiskt jordbruk är räddningen ur detta.
Liksom tidigare talar hon om ”risker” som om det vore ett allmänt känt förhållande som hon hänvisar till. Men vilka risker är det hon har i åtanke? Är det risker som hon själv anser finnas? Är det risker som Naturskyddsföreningens (SNF) ledning samfällt anser finnas? För det kan väl inte vara den publikation som SNF hänvisar till på sin hemsida (http://www.mdpi.com/1099-4300/15/4/1416) som hon lutar sig mot. Den är skriven av en känd pseudovetenskapare och tidskriftens redaktion påpekar själv att resultaten bör tas med en nypa salt (men eftersom rent forskningsfusk inte kan beläggas väljer de att ändå publicera).
Vad det än är som hon grundar sitt tal om risker på, så är det i varje fall inte de samlade vetenskapliga bedömningar som den nationella expertmyndigheten Livsmedelsverket (SLV) gör. De kommer ju nämligen fram till att halterna av bekämpningsmedel i våra livsmedel är så låga att de bedöms inte utgöra någon fara för folkhälsan.
SLV har fullt tillfredsställande kompetens i dessa frågor – det vågar jag ta gift på (om uttrycket ursäktas…). Min poäng är just att det är magstarkt av SNF och dess ordförande att så flagrant bortse från detta – bara för att det passar in i deras kampanjplanering och deras ensidiga fokus på ekoodling. Det är alltså påtagligt höga hästar som SNFs ledning sätter sig på.
Om den kan ta sig ner till markplanet utan att slå sig alltför mycket kanske den borde reflektera över hur SNF har kunnat hamna så snett i sin jordbrukssyn, och hur man ska kunna återvinna förtroendet hos alla de som verkligen har djupa vetenskapliga insikter i frågor om jordbruk, miljö och livsmedel. Om SNF vill vara en relevant och intressant part i diskussioner om hur jordbruket ska utvecklas krävs det nämligen en helt annan ansats än den som dominerar idag. Då kan inte SNF vara en megafon för ekojordbrukets ideologiska och ekonomiska intressen, utan måste åter bli en kunskapsdriven rörelse som arbetar i symbios med vetenskapen.
Det kanske borde stämma till eftertanke att en annan högljudd megafon i skrämselbranschen, Coop, nyligen har dragits inför rätta för oetisk marknadsföring och vilseledning av konsumenter. Det gäller – ja just det - bekämpningsmedelsrester i livsmedel.
Torbjörn Fagerström
Förutvarande prorektor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU