Svensk utbildningspolitik har under mycket lång tid varit inriktad mot att minska den sociala snedrekryteringen till högre studier. Att motverka social snedrekrytering är en rättvisefråga som handlar om att alla ska ha lika möjligheter till högre studier oavsett klassbakgrund. Att social snedrekrytering också innebär att samhällets hela begåvningsreserv inte tas till vara gör inte frågan mindre viktig.
Reformerna av det svenska utbildningssystemet under de senaste 50 åren har handlat om att på olika sätt bryta de hinder som gjort att personer från studieovana miljöer inte fortsatt till högre utbildning. Det har handlat om att både skapa en grundskola och ett gymnasium som inte gallrar på grund av social bakgrund och att utveckla en högskola som inte bara på pappret är öppen för alla. 60-talets reformer som bland annat innebar att den allmänna grundskolan skapades, men också att ett generellt studiemedelssystem för högskolestudier infördes, var viktiga steg som öppnade för fler högskolestudenter från studieovana miljöer. Likaså var utbyggnaden av högskolan som tog fart under 60-talet mycket betydelsefull för den breddade rekryteringen.
Efter att ha avstannat under 70- och 80-talen tog utvecklingen mot minskad snedrekrytering ny fart under 90-talet. Högskolan expanderade kraftigt, samtidigt som gymnasiet förändrades så att steget från yrkesinriktade utbildningar till högre utbildning minskades. Åren 1994- 2003 ökade andelen nybörjare från arbetarhem på högskolan från 18 till 24 procent.
Färsk statistik från SCB över nybörjare på högskolan 2009/10 visar att snedrekryteringen utifrån utbildningstradition är fortsatt stor. Allra tydligast är snedrekryteringen bland de som mer eller mindre direkt efter gymnasiet påbörjar högskolestudier, och till de utbildningar där konkurrensen är stor, inte minst vid väletablerade lärosäten som Uppsala universitet.
Bland de som påbörjar studierna senast vid 21 års ålder har närmare två tredjedelar åtminstone en förälder med minst någon form av eftergymnasial utbildning, samtidigt som färre än var fjärde kommer från familjer där den högsta utbildningsnivån är tvåårig gymnasieutbildning eller lägre. Sett till befolkningen borde dessa grupper vara jämnstora.
Bland de som är 30-34 år är siffrorna snarast omvända jämfört med hur det ser ut bland de allra yngsta, fler än hälften kommer från familjer där den högsta utbildningsnivån är tvåårig gymnasieutbildning. Även om man tar hänsyn till att utbildningsnivån i samhället har stigit inom föräldragrupperna är det mycket tydligt: lägre utbildningsnivå hos föräldrarna innebär senare start för högskolestudier.
Med sådan statistik borde det vara självklart att skapa goda förutsättningar för den som senare vill påbörja en högre utbildning. Steget bör då inte vara allt för stort, och det ska vara möjligt att komplettera sin gymnasieutbildning både vad gäller innehåll och betygsnivåer.
Tyvärr pekar regeringens politik i en helt annan riktning. Genom de förändringar av gymnasiet som genomförs inför hösten blir skillnaderna mellan yrkesprogram och teoretiska program åter större. Oavsett om man senare i livet vill byta inriktning på sin karriär och påbörja en högskoleutbildning, eller om man bara vill komplettera sin kompetens med enstaka kurser på högskolenivå, blir detta mycket svårare.
Regeringen har också placerat de som valt att läsa upp sina betyg genom konkurrenskomplettering i en annan meritgrupp än de som kommer direkt från gymnasiet. Sett till att den sociala snedrekryteringen är som störst bland de som söker till högskolan direkt efter gymnasiet, framför allt till de utbildningar där det är allra svårast att komma in, är detta en oförsvarlig förändring som riskerar bidra till en tilltagande social snedrekrytering till universitet och högskolor.
Den sittande regeringens politik är historiskt unik. För första gången på flera generationer är ambitionen inte längre att minska den sociala snedrekryteringen. Tvärtom drivs en politik som åter drar isär det svenska utbildningssystemet.
Rikard Lingström
2:e vice ordförande Sveriges Universitetslärarförbund (SULF)
Lars Abrahamsson
ledamot SULF:s förbundsstyrelse
UNT 18/4 2011