Jag var på vårdcentralen i morse, årets halsfluss hade kommit som ett brev på posten. I vanlig ordning var en av läkarens standardfrågor om jag röker på vilket jag skamset måste svara ”ja”. Min läkare förklarade då, som så många gånger förr att rökning inte är bra, som om det vore en nyhet.
Jag vet det, varje paket jag köper kommer med den osympatiska, svarta, fetstilta texten RÖKNING DÖDAR. Det är också därför jag förstår och accepterar den höga skatten på tobak. För inte nog med att det är skadligt för mig, min rökning kommer i slutändan eventuellt kosta samhället massa pengar i form av sjukvård, mediciner och så vidare. Det som gör mig förvånad är att det inte verkar finnas någon liknande konsensus kring socker.
Ingen generation har konsumerat så mycket socker som vår. I en debatt i Radio 1 säger Stephan Rössner, före detta överläkare på Karolinska sjukhusets överviktsenhet, att han ser en utveckling likt den i USA.
Sjukdomar som diabetes, övervikt och hjärtproblem är alla starkt kopplade till hur mycket socker vi konsumerar och står tillsammans för enorma vårdkostnader, precis som rökning. Så varför ska vi inte skatta för socker? Är en skadlig last mer acceptabel om fler har den?
Paulina Neuding, chefredaktör på magasinet Neo som agerade Rössners motpart i Radio 1:s debatt, kallar sockerskatt för en förmyndaråtgärd. Hon menar bestämt att människan själv ska få foga över sitt eget liv så länge det inte går ut över någon annan. Legitim tankegång, kanske. Men i det här fallet håller det inte. För även om sockret inte har en motsvarighet till cigarettens passiva rökare så påverkar även sockerbrukaren samhället negativt, inte direkt i form av sjukdom, men indirekt i form av ökade kostnader för vår allmänna sjukvård. Vi delar alla på den svenska sjukräkningen.
Mitt förslag: Sätt samma, osympatiska varningstext på sockret som på mina cigaretter och låt oss skatta för det efter samma princip: SKADLIGT = DYRT.
Robert Englund