Solidaritet och integration är två honnörsord för bilden av Sverige som ett generöst land, ett land som skyddar utsatta människor och välkomnar dem in i vårt samhälle.
Just nu pågår en inhuman förändring av just detta. Hösten 2015 kom nästan 90 000 flyktingar till Sverige med sin snart tio miljoner stora befolkning. Av dem var nästan en tredjedel ensamkommande barn och ungdomar, många av dem från Afghanistan.
Var och en har sin egen traumatiska historia av dödade släktingar, krig, papperslöst liv i exil med barnarbete, tvångsrekrytering som soldater eller av samhället sanktionerade sexuella övergrepp.
Vi välkomnade dem, de fick bo i svenska familjer och börja i svenska skolor, de fick socialsekreterare och gode män som skulle se till att de hade det bra och kunde känna trygghet. De lärde sig svenska och fick svenska vänner.
Samtidigt stängde regering och riksdag Sveriges gränser med motiveringen att vi skulle kunna ta hand om dem som redan hade kommit. Men hur tar vi hand om dem?
I dag deporteras samma ungdomar från Sverige. De skickas till Afghanistan, ett land som de eller deras föräldrar flytt ifrån och där många av dem aldrig varit. Där väntar krig, förföljelse och kaos, de känner ingen och har inga hem där. Hur ska de kunna försörja sig – som talibansoldater eller sexarbetare?
Och vi som är kvar i tryggheten, vi som inte har lyckats skydda våra barn, våra elever, våra vänner – hur ska vi kunna leva i det Sverige som sviker dem?
Hur ska vi som föräldrar, gode män eller lärare kunna fortsätta förmedla ideal som ”mänskliga rättigheter” och ”allas lika värde” med någon som helst trovärdighet?
Hur ska våra barn och elever kunna tro på sådana ideal när de har sett syskon och kamrater få sin ålder godtyckligt uppskriven, sättas i förvar och deporteras?
Det är allas vårt ansvar att stoppa detta så att vi fortsatt kan visa att solidaritet och integration är levande honnörsord för ett humant och värdigt land, inte som nu – tomma ord.
Kräv att regering och riksdag lever upp till dessa ideal och erbjuder amnesti för de flyktingar som redan kommit hit för att de litade på oss!
Kerstin Kvisler
Örbyhus