Tillgången på billig olja har under lång tid varit en av de viktigaste drivkrafterna i världsekonomin. Under år 2005 har vi blivit påminda om att billig olja inte är en självklarhet. Bensinpriset har exempelvis höjts i flera omgångar. Den största höjningen kom efter orkanen Katrinas härjningar på amerikanska östkusten då flera oljeriggar och raffinaderier slogs ut: Marknadspriset på råolja passerade då 70 dollar per fat (1 fat = 159 liter). I Sverige hade bensinpriset för konsumenter stigit från 9,54 kronor vid årsskiftet 2004/2005 till 12,30 kronor i samband med orkanens härjningar.
För närvarande konsumeras dagligen 84 miljoner fat olja. Samtidigt ökar efterfrågan på olja med 2 procent per år. Dessutom kan de flesta av världens 44000 oljefält sägas vara övermogna. Oljan sprutar inte längre ur borrhålen. Den måste pumpas upp och trycket i oljefälten måste höjas med hjälp av injektion av vatten och koldioxid. 54 av de 65 viktigaste oljeproducerande länderna har redan en minskande produktion. Tillskotten av nya reserver är bara cirka en tredjedel av produktionen. Konventionell lättflytande olja förväntas därför inte kunna tillgodose efterfrågan redan på 10—20 års sikt.
Under de senaste 10—15 åren har reserven av konventionell olja kunnat bibehållas endast tack vare ett större uttag från existerande oljefält (2/3) och i mindre utsträckning genom upptäckter av nya fält (1/3). Hälften av nuvarande oljeproduktion kommer
från några få gigantiska fält och nästan inga nya sådana påträffas längre.
Om nuvarande utveckling håller i sig, beräknas världens efterfrågan på olja öka med 50 procent de närmaste 20 åren, inte minst på grund av den ekonomiska tillväxten i folkrika länder som Kina och Indien. Produktionen av konventionell olja är dock redan nu nära sitt kapacitetsmaximum och kommer därför knappast att kunna möta en sådan efterfrågan. Om utvecklingsländerna skall kunna närma sig västerländsk levnadsstandard krävs ett enormt tillskott av olja. Svensken förbrukar 13 fat olja per år vilket motsvarar europeiskt genomsnitt. Siffran är hälften av amerikanens men sju gånger större än kinesens förbrukning.
De länder som kan öka sin produktion för att kompensera bortfallen i andra länder är Saudiarabien och Irak samt möjligen länderna i förutvarande Sovjetunionen. Saudiarabien som för närvarande levererar 9,5 miljoner ton råolja (12 procent av den globala produktionen) är ett nyckelland. Deras bevisligen kända reserv uppges vara 130 miljarder fat och därtill uppskattar landets oljemyndighet att ytterligare lika mycket återstår att upptäcka.
Framstående oljeanalytiker har dock varnat för tillförlitligheten i dessa uppskattningar liksom för att tekniska problem kan komma att drastiskt reducera produktionen.
Många oljegeologer anser att det fortfarande finns ansenliga mängder konventionell olja att upptäcka, men denna finns då framför allt i svåråtkomliga områden, exempelvis i Arktis. Reserverna av konventionell olja uppskattas vara cirka 1 200 000 miljoner fat varav cirka 25 procent ännu är oupptäckt. Siffran är delvis beroende av pris och tillgänglig teknik.
Stigande pris och förbättrad produktionsteknik gör att det blir lönsamt att utvinna mer ur existerande fält och att exploatera fler mindre fält. Då ökar reserverna något, men man kan aldrig helt utvinna all olja som finns i en fyndighet. Tidigare har man lyckats få upp cirka 25 procent av oljan men numera går det att få upp hälften. Ökning av tillgängliga reserver kan alltså uppnås genom effektivare utvinning ur existerande fyndigheter, men även om prisläget och teknikutvecklingen skulle möjliggöra ytterligare utvinning kvarstår den fundamentala svårigheten att säkert kunna bedöma reservernas storlek. Ett av de verkliga orosmomenten är nämligen brist på vilja att låta oberoende experter bedöma reservernas storlek.
Minskad tillgång på olja är framför allt ett fundamentalt problem för transportsektorn eftersom olja är basen i tillverkning av flytande bränslen, även om en viss koppling till det allmänna energiproblemet finns genom att en del av oljan används för elproduktion och uppvärmning. Följande siffror, från 2002, belyser detta: 39 procent av energikonsumtionen i världen är oljebaserad, varav 57 procent härrör från transportsektorn, en andel som förutspås öka. Av elenergin är 7 procent oljegenererad. En viktig möjlighet att minska oljeberoendet är därför att utveckla fordon som drivs med andra typer av bränslen. Sådana försöksfordon finns redan, men utgör ännu inte några allvarliga konkurrenter till fordon drivna av bensin och diesel med överlägset energiinnehåll. Framför allt har de alternativa bränslena varit dyrare att framställa.
Utöver den konventionella lättflytande oljan finns mycket stora kolvätefyndigheter som kan användas för framställning av syntetisk olja. Det gäller t ex tungolja från Venezuela och tjärsand från Kanada samt amerikansk oljeskiffer, skiffer med ett organiskt innehåll på 5—10 procent, som utgör en stor potential.
I marina sediment och under permafrosten i arktiska områden finns därutöver enorma mängder så kallade gashydrater. Utvinningen av dessa okonventionella reserver är dock, förutom de ökade kostnaderna, förenade med betydande och svårbedömbara miljöeffekter, bl a högre utsläpp av koldioxid.
Vår bedömning är att vi börjar få ont om tid att påbörja en omställning från den konventionella och hittills lättillgängliga och billiga oljan till andra energikällor och energisystem. Det kan ta 20 år att hinna mildra konsekvenserna av en förestående brist på sådan olja. Olika möjligheter står till buds: besparingar och effektiviseringar inom transportsektorn, ökande uttag av råolja från existerande fält, framställning av syntetisk olja ur okonventionella kolvätefyndigheter samt ur gas
och kol. Problem med okonventionell oljeutvinning är att den är dyr och ofta ger betydligt större miljöpåverkan och ökande utsläpp av koldioxid jämfört med konventionell oljeutvinning.
Frågan är inte om vi måste minska vårt oljeberoende utan när. Vi anser att det måste ske nu! Ju snabbare åtgärder vidtas för en hållbar omställning, desto bättre för samhället, miljön och fattigdomsbekämpningen i världen. Agerar vi inte nu och agerar vi inte rätt, blir omställningen ännu dyrare och risken för framtida globala kriser ökar.
Här står vi alltså, forskare, politiker, industriledare och allmänhet inför en enorm utmaning. Som enskilda aktörer har vi svårt att påverka utvecklingen, men tillsammans är det inte omöjligt. Här krävs handling baserad på långsiktigt, ansvarsfullt tänkande. Vi måste flytta fram kunskapsfronter och bygga upp kapacitet i världens utvecklade länder och utvecklingsländer. Forskare från Vetenskapsakademiens oberoende plattform kan ge våra folkvalda sakligt underlag.
Är våra politiker beredda att använda vetenskapen, tänka långsiktigt och satsa det som krävs för en hållbar samhällsomställning till minskat oljeberoende?
Sven Kullander, professor em i högenergifysik, Uppsala universitet
Gia Destouni, professor i teknisk hydrologi, Stockholms universitet
Harry Frank, professor i innovationsteknik, Mälardalens högskola
Karl Fredga, professor em i genetik, Uppsala universitet
Bertil Fredholm, professor i farmakologi, Karolinska institutet
David Gee, professor em. i orogen dynamik, Uppsala universitet
Karl Grandin, bitr föreståndare, Centrum för vetenskapshistoria
Peter Jagers, professor i matematisk statistik, Chalmers tekniska högskola
Bengt Kasemo, professor i fysik, Chalmers tekniska högskola
Rickard Lundin, professor i rymdfysik, Institutet för rymdfysik
Karl-Göran Mäler, professor em i nationalekonomi, Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi
Kerstin Niblaeus, generaldirektör vid Europeiska Unionens ministerråd
Bengt Nordén, professor i fysikalisk kemi, Chalmers tekniska högskola
Gia Destouni, professor i teknisk hydrologi, Stockholms universitet
Harry Frank, professor i innovationsteknik, Mälardalens högskola
Karl Fredga, professor em i genetik, Uppsala universitet
Bertil Fredholm, professor i farmakologi, Karolinska institutet
David Gee, professor em. i orogen dynamik, Uppsala universitet
Karl Grandin, bitr föreståndare, Centrum för vetenskapshistoria
Peter Jagers, professor i matematisk statistik, Chalmers tekniska högskola
Bengt Kasemo, professor i fysik, Chalmers tekniska högskola
Rickard Lundin, professor i rymdfysik, Institutet för rymdfysik
Karl-Göran Mäler, professor em i nationalekonomi, Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi
Kerstin Niblaeus, generaldirektör vid Europeiska Unionens ministerråd
Bengt Nordén, professor i fysikalisk kemi, Chalmers tekniska högskola