uthus samt hamnplats med brygga och båthus begärde och fick bygglov för att cirka tre meter från strand och tio meter från hamnplatsen uppföra för maskin- och verktygshall. I bygglovsärendet förklarade länsstyrelsen att strandskyddet var förverkat. Detta skedde
i början av 2000-talet. Två år senare sökte han bygglov för utbyggnad av båthuset.
Båthuset låg sedan tidigare ungefär 20 meter från maskinhallen och ytterligare tio meter från stranden med hamnen och bryggan. Utbyggnaden skulle innebära att avståndet till stranden blev sex meter.
Såväl länsstyrelse som miljödomstolen vägrade bygglovet. Miljödomstolen gjorde gällande att strandskyddet som var förverkat endast gällde uthus, att risk fanns för att båthuset skulle kunna utnyttjas till fritidsboende och att allemansrätten, som skulle ge enskilda rätten att passera mellan vattenbrynet och båthuset därmed skulle kränkas på ett sådant sätt att bygglovet för utbyggnaden av båthuset lagligen kunde vägras. Miljööverdomstolen gav inte prövningstillstånd.
Det här betraktelsesättet från domstolarnas sida har inget stöd i någon sedvana. Däremot har det stöd i statens möjligheter att styra användningen av den mark enskilda äger.
Allemansrätten alltså utvecklats till något, som staten numera har påtagit sig att försvara och till och med utveckla på bekostnad av äganderätten.
För det fall domstolarna i bygglovsärenden har gjort rätt fordras att det är ett nödvändigt allmänt intresse att hindra bygglovet och att staten kompenserar mark- och strandägaren för intrånget av beslutet av vägra bygglov. Det allmänna intresset borde vara förbrukat redan på grund av att ägarens uppförande av hamnanläggning, båthuset och maskinhallen tillåtits. Han har rätt till skydd av sina anläggningar. Den enskildes eventuella rätt att ta annans mark i anspråk väger också mycket lätt genom att vederbörande kan gå i land på massor med ställen och egentligen inte alls kan ha någon rätt att nyttja ägarens hamnplats och heller inte få beträda mark som ligger så här nära maskinhall och båthus.
Det finns ingen proportion i de uppgifter som myndigheter, lagstiftare och domstolar sprider om den eventuella sedvana som numera går under beteckningen "allemansrätten". Den är bara en ny företeelse på hur staten vill bestämma markanvändningen och en ytterligare urholkning av äganderätten.
Debatten borde inte handla om huruvida det existerar en allemansrätt eller inte. Den har inte varit några problem innan lagstiftaren lade sig i och domstolar började"skapa" ny allmänna intressen som saknar nödvändighet. Debatten borde i stället handla om hur äganderätten definieras så att lagstiftare, domstolar, myndighetsutövare och forskare förstår vilka intrång i äganderätten som är tillåtna enligt Sveriges internationella åtaganden. Nu tolkar de förhållandena på sitt sätt. Allemansrätten är bara en av brickorna i maktspelet.
Lars Ola Hull
jur kand, europarättsjurist
jur kand, europarättsjurist