Jag har precis avslutat förhandlingarna kring den nya Dublinförordningen. Den vinner laga kraft i början av nästa år och blir då bindande lag i alla EU:s medlemsländer. Det har varit många svårlösta frågor och förhandlingarna stod stilla under flera år eftersom medlemsländerna inte ville se stora förändringar och rapporten lades på is.
En av de stora stötestenarna var EU-parlamentets krav på en mekanism för att avbryta överföringar när man inte kan garantera att den asylsökandes rättigheter respekteras. Dublinförordningen avgör vilket medlemsland inom EU som är ansvarigt för en asylansökan enligt grundprincipen att det första medlemsland man ankommer till ska ta ansvaret för asylprövningen.
Detta system utgår dock från att alla medlemsländer korrekt lever upp till gällande regler och respekterar flyktingarnas fundamentala rättigheter. Så är inte fallet i dag. Det kommer också att ta en lång tid innan den nya Dublinförordningen, Dublin III, implementerats korrekt i alla medlemsstater.
Men att bygga ett hållbart politiskt system måste göras i dag för att på sikt garantera grundläggande rättigheter och rättssäkerheten för de människor som av olika skäl tvingats söka skydd i EU.
Efter domstolsbeslut från både Europadomstolen för mänskliga rättigheter och EU-domstolen har alla medlemsländer stoppat överföringar till Grekland sedan en tid tillbaka. Domstolarna slår fast att asylsökandes rättigheter inte kan garanteras i Grekland och följaktligen får människor inte utvisas dit.
Detta föranledde EU-parlamentet, under ledning av mig, att kräva en mekanism för att stoppa överföringar. Om det fanns skäl att tro att mänskliga rättigheter inte kunde garanteras i ett land skulle alla medlemsländer gemensamt stoppa överföringarna tills situationen förbättrats. Denna idé mötte dock av massivt motstånd av medlemsländerna och ministerrådet och blockerade förhandlingarna under lång tid.
Om migrationsmyndigheten i ett land, till exempel Migrationsverket i Sverige har anledning att tro att de asylansökandes rättigheter inte kan garanteras i Italien borde överföringar av asylsökande dit stoppas. Finland stoppade i våras överföringar till Italien och Danmark följde deras exempel i somras.
De rapporter som når oss, inte minst fallet med 15-årige Ali i Malmö, visar att det finns skäl att tro att människor utsätts för övergrepp i Italien. Tills det är bekräftat bortom tvivel att så inte är fallet bör även Sverige, precis som sina nordiska grannar, föregå med gott exempel, ta sitt ansvar enligt internationella regler, och stoppa överföringar till Italien.
I den nya Dublinförordningen har jag slagits med näbbar och klor för att få igenom texten att när det är omöjligt att överföra en person då det finns skäl att tro att det finns systematiska problem i asylprocessen och personen riskerar att utsättas för inhuman eller förnedrande behandling i det land som är ansvarigt, så ska landet där den asylansökande befinner sig ta över ansvaret. Detta är en stor förbättring av Dublinförordningen.
Den nya Dublinförordningen innehåller en helt ny artikel om ett tidigt varningssystem som ska säkerställa att man på ett tidigt stadium kan upptäcka problem i ett lands asylsystem och sätta in åtgärder innan det går så långt som det gjort i Grekland eller är på väg att göra i Italien. Granskningen av länderna ska ske i samarbete med EU:s asylkontor på Malta.
Att upprätta ett gemensamt asylsystem inom EU har fördelarna att vi kan ha tydligare regler gemensamt och lyfta nivån i de länder som i dag uppvisar brister. Om alla medlemsländer höjer standarden och rättssäkerheten i sina system kan vi gemensamt i EU ge skydd till långt fler personer en vad några få länder kan göra själva. Idag tar 10 av EU:s medlemsländer emot 90 procent av alla flyktingar. Det betyder att 17 länder kan göra långt mycket mer.
I ett system där vi på sikt ska kunna utgå från att en asylansökande får samma behandling oaktat vilket land han eller hon kommer till, krävs det naturligtvis en noggrann övervakning av att alla länder sköter sig. Att skicka en person till ett land där hans eller hennes grundläggande rättigheter inte kan respekteras strider mot internationella konventioner.
I ett system där vi förlitar oss på varandra är därför övervakning och utvärdering av systemen av yttersta vikt och så fort vi upptäcker något som pekar på att allt inte står rätt till ska vi ta vårt ansvar och inte skicka någon till en plats där han eller hon kan komma att utsättas för övergrepp.
Sverige bör enligt min mening nu gå samma väg och ta samma ansvar som Danmark och Finland och stoppa överföringar av asylsökande till Italien och fler EU-länder bör följa det exemplet. Något annat är djupt ovärdigt Sverige som har en god och lång tradition av att vara en trogen väktare av fundamentala rättigheter.
Cecilia Wikström
EU-parlamentariker (FP)
EU-parlamentets rapportör för Dublinförordningen
UNT 10/9 2012