Nu börjar en ny hösttermin och tusentals nybakade studenter har precis påbörjat utbildningar i Uppsala. För många betyder det både en ny stad och den första egna bostaden. Det senare blir tyvärr allt för ofta en uppförsbacke. För nyinflyttade med få ködagar i bostadskön, låga inkomster och avsaknad av kontaktnät är vägen till första lägenheten ofta allt annat än spikrak. Många får under första tiden i Uppsala söka sig till nödlösningar som att tillbringa nätter på vandrarhem eller till osäkra och oförmånliga kontrakt i andra hand.
Särskilt svår är situationen för internationella studenter, då flera av Uppsalas bostadsköer inte är öppna för studenter som saknar svenskt personnummer. Få bostäder finns reserverade för denna grupp, och än färre för studenter som inte gör utbyten via program som Erasmus.
De senaste åren har byggtakten av studentlägenheter i Uppsala ökat kraftigt. Det är en välkommen utveckling, men nybyggen medför höga hyror. Det går delvis att koppla till det rigida regelverk som omgärdar bostadsbyggande och planprocesser som drar ut på tiden. Men framför allt behöver rörligheten på hyresmarknaden öka så att personer flyttar till bostäder som är bättre anpassade för deras livssituation. Vi i Centerstudenter vill därför se en grundlig genomlysning av bostadspolitiken med stora strukturreformer.
Den enskilt viktigaste reformen är en utfasning av systemet med bruksvärdeshyra genom att dagens kollektiva hyresförhandlingar gradvis fasas ut till fördel för friare hyressättning. I stället för att uppnå det uttalade målet – att minska segregationen – har priskontrollen skapat ett system med insiders som får oskäligt låga hyror i attraktiva områden på bekostnad av outsiders som bor i mindre attraktiva områden eller befinner sig i ett limbo mellan osäkra andrahandskontrakt.
Bruksvärdessystemet slår också mot rörligheten på bostadsmarknaden, då det uppmuntrar hyresgäster att stanna kvar i boenden med subventionerad hyra och till andrahandsuthyrningar. Det finns i dagens system goda incitament att inte släppa eftertraktade kontrakt i attraktiva områden, men också att ombilda hyresrätter till bostadsrätter. Kombinerat med ett stärkt besittningsskydd för att skydda hyresgäster, skulle en övergång till friare hyressättning både premiera nybyggnation av hyresrätter under marknadsmässiga villkor och uppmuntra till ett mer effektivt utnyttjande av befintliga hyresbostäder.
Kostnaderna för nybyggnation behöver sänkas och framför allt för grupper som studenter där hyran får stor inverkan på privatekonomin. Det är möjligt om studentbostäder undantas byggnormer. Här finns både ett kommunalt och ett statligt ansvar. Studentlägenheter bör undantas från krav på parkeringsplatser, bullergränser och tillgänglighet vid nybyggnation. Det är inte rimligt att alla studentlägenheter som byggs ska behöva handikappanpassas när det råder en utbredd bostadsbrist.
Dagens planprocess lämnar också mycket att önska, eftersom den ger kommuner och andra som vill sätta stopp för nya bostäder stora möjligheter att förlänga och fördyra bostadsprojekt. Förutsättningarna för att överklaga detaljplaner bör ses över genom att exempelvis ta bort länsstyrelsen som instans att överklaga till. Samtidigt bör kommunernas ansvar mindre handla om detaljstyrning och mer om övergripande områdesplanering.
Hyresmarknaden har länge dragits med förslag som mest är lappat och lagat, medan strukturreformer av marknadens funktionssätt uteblivit. Det behövs övergripande reformer som inte skrapar på ytan, utan som gör något åt grundproblemen. I det vilar ansvar på både stat och kommuner. Tills dess att problemen löses är det bostadsmarknadens outsiders som får betala priset, men också universiteten i städer som Uppsala då den svåra situationen för internationella studenter i förlängningen slår mot universitetens internationalisering.
Jonathan Arvidsson
Ordförande Centerstudenter Uppsala
Tobias Samuelsson
Förbundsstyrelseledamot Centerstudenter