När AKP 2002 blev det regeringsbärande partiet i Turkiet såg många fram emot förändringar som partiet lovade och som skulle innebära att demokratiska reformer infördes i syfte att få ett slut på det demokratiska underskott och förtryck som rådde. Situationen har dessvärre inte förändrats för minoriteter i allmänhet och den kurdiska befolkningen i synnerhet.
I dag sitter det cirka 6 000 kurder i turkiska fängelsen. Barn, kvinnor, gamla, förtroendevalda och människorättsaktivister - ingen kommer undan! Deras enda brott har varit att de deltagit i fredliga demonstrationer eller politiska aktiviteter där man krävt universella och fundamentala rättigheter.
Förra året kritiserade Amnesty Internationell turkiska myndigheter för att ha fängslat barn och uppmanade dem till sluta åtala minderåriga under vidlyftiga och flitigt använda antiterrorlagar. Dessa processer har präglats av bristande rättssäkerhet och är i grunden politiska rättegångar. Det framgår även av rapporten att tusentals barn har åtalats med anledning av att de deltagit i fredliga demonstrationer vilka den turkiska staten definierade som terrorstödjande. Än i dag sitter ungefär 1 000 minderåriga fängslade.
Jag var själv i den kurdiska staden Amed i augusti och såg hur turkisk polis försökte provocera fram våld under demonstrationer. De sköt tårgas och använde sig av vattenkanoner – i vissa fall lyckades de och i andra fall orkade demonstranterna, många av dem barn, stå ut med den brännande känslan av tårgas som tränger sig in i varenda del av kroppen.
Vidare tar sig våldet i uttryck av att förtroendevalda och människorättsaktivister beläggs med reseförbud. Abdullah Demirtas, borgmästare i stadsdelen Sur i Amed, är en av de som belagts med reseförbud. Han lider av sjukdomen djup ventrombos, som inte kan behandlas i Turkiet. Utan behandling kan sjukdomen vara dödlig. Trots hans akuta hälsotillstånd vägras han resetillstånd.
I augusti månad trappades även konflikten mellan PKK-gerillan och turkiska militären upp. Turkiet har sedan dess gått ut, i det som kallas för ”jakten på terrorismen”, och bombat södra Kurdistan (norra Irak). Det är oroande när ett land går in ett annat utan större reaktioner från omvärlden. Den senaste tidens strider resulterade bland annat i att sju personer från PKK och 26 turkiska soldater dödades i förra veckan.
Farhågor finns att fördröjningen av nödvändigheter till de jordbävningsdrabbade områdena runt den kurdiska staden Van är kopplade till förra veckans sammandrabbningar. Området runt Van drabbades i söndags av en kraftig jordbävning som sägs ha uppmätts till 7,2 på richterskalan. 432 människor har noterats döda, 1352 skadade och hundratals är saknade. I ett land där demokratin är fast förankrad ligger det i en stats ansvar att hjälpa sina medborgare direkt när katastrofer av denna dignitet har ägt rum. I Turkiet har hjälpen dessvärre fördröjts.
I Dagens Nyheter 23 oktober gick det att läsa i en intervju med Abdullah Demirbas (BDP), stadsdelsborgmästare i Diyarbakir, att ”hjälpinsatserna har kommit försent och att regeringen heller inte accepterat hjälp från utlandet”. Nu har internationell hjälp äntligen accepterats, men läkare på plats vittnar fortfarande om stor avsaknad av proviant och medicin. Om farhågorna stämmer är det djupt tragiskt och omänskligt.
Samtidigt som förtrycket mot kurderna fortsätter i Turkiet kritiserar Recep Tayyip Erdogan (AKP), premiärminister i Turkiet, Israel för dess inhumana våld mot det palestinska folket. Han har också kommit att fungera som rådgivare för de nya ledarna i arabländerna i frågan om hur de ska styra sina länder i en mer demokratisk riktning efter revolutionerna.
Där orättvisan finns måste även rösterna för fred, frihet och jämlikhet höras. Det är dock viktigt att det är de demokratiska länderna som höjer sina röster för en sann och hållbar demokrati. Ett land som Turkiet, där förtrycket fortfarande ligger som ett mörkt moln över stora delar av landet och friheten lyser med sin frånvaro, får aldrig bli jämlikhetens och solidaritetens talesperson. Det är dags för omvärlden att sluta omfamna Turkiet med dess AKP-regering i spetsen.
Om Turkiet skall vara en trovärdig aktör i kampen för demokrati i Mellanöstern, måste alla politiska fångar släppas omedelbart och den kurdiska frågan lösas genom politisk dialog och fredliga förhandlingar!
Evin Incir
ordförande för Kurdiska Student- och Akademikerförbundet
UNT 29/10 2011