Kårerna har en lång erfarenhet och kunskap om studenters rättigheter och studiesituation samt en viktig stödjande och informativ funktion dit studenter kan vända sig med frågor om sina rättigheter. Men nu är studenternas rättssäkerhet i fara.
Utredaren Erland Ringborg ansåg att ett avskaffande av kårobligatoriet krävde ett statligt bidrag på 310 kronor per student och år för att kårernas verksamhet och studenterna inflytande skulle garanteras. Men propositionen innehåller ett bidrag på endast 105 kronor per student och år vilket är en kraftig försämring.
Förslaget hotar inte bara studenternas möjlighet till inflytande utan risker även studenternas rättssäkerhet.
Omfattningen av studentombudens arbete är stort. Hösten och våren 2007/2008 handlade Södertörn högskolas studentombud cirka 120 ärenden. FFS i Göteborg hade i år redan hanterat 60 studentärenden vilket är en påtaglig ökning i förhållande till tidigare.
På nationell nivå motsvarar detta cirka 6 300 ärenden per år för alla lärosäten i Sverige. Detta visar på vilket enormt behov som finns bland studenterna av juridisk information och rättshjälp.
Uppsala studentkår har i sina beräkningar kommit fram till att studentombud som är arvoderade för att arbeta med frågor gällande studenters rättigheter, jämställdhet och likabehandling inte kommer att finnas kvar om regeringens statsfinansierade anslag på 105 kronor per student och år inte höjs.
Vem är det då som i framtiden ska garantera studenternas rättsäkerhet när kårerna inte längre har möjlighet att gör det? På högskolorna finns ansvariga ombud som i sitt uppdrag även ska företräda studenterna. Denna ordning är inte oproblematisk eftersom dessa ombud då förväntas driva fall mot sin egen arbetsgivare, samt att ombudet kan ha en relation till studenten eftersom ombuden kan vara en del av lärarkåren.
Regeringen avråder i Lagrådsremissen även själv för denna ordning.
"Många kårer erbjuder dessutom studenterna stöd i högkolejuridiska frågor, framförallt genom upplysningar och råd. Eftersom dessa ärenden ofta rör lärosätets handlande i enskilda fall är det däremot mindre lämpligt att lärosätet står för denna typ av hjälp."
Det finns andra organisationer och myndigheter som är tänkbara företrädare när kårernas möjligheter att driva frågor som rör studenters rättigheter försvinner. DO och Antidiskrimineringsbyråerna är tänkbara aktörer. Om en student anmäler sitt ärende till dessa myndigheter måste ärendet rymmas inom någon av de juridiska diskrimineringsgrunderna, vilket endast i ett fåtal ärenden är fallet. Ärenden kan även anmälas till HSV. Då gör HSV en granskning av lärosätet men kan inte ändra beslut som högskolan redan har tagit utan bara gör ett utlåtande.
Många ärenden kan på ett mycket tidigare stadium lösas genom medling mellan studenterna och högskolan, men det förutsätter ofta att studenten har ett studentombud med kunskap, som kan stötta studenten i den ofta väldigt pressade situationen.
Utan studentombudens hjälp ställs stora krav på studenten som ensam måste driva ärendena mot högskolan eller en lärare och eventuellt vidare i högre instanser, vilket ofta leder till att studenten underlåter att anmäla eller helt enkelt avbryter sina studier.
Den funktion som möjliggör att en student kan driva ärenden mot högskolan är viktig både ur demokratiskt och rättsäkerhetsperspektiv. Samtidigt är det vikigt för kvaliteten på högskolorna att studenterna kan påverka sin utbildning och påpeka brister. Den kunskap, erfarenhet och de kontaktnät som finns för att stötta och företräda studenterna utraderas helt om den statliga finansieringen inte höjs drastiskt i förhållande till nuvarande förslag.
Lejonborgs proposition gör studenterna rättslösa och kväver studenternas röst. Sveriges förenade studentkårer sätter därför nu vårt hopp till Utbildningsutskottet att garantera studenternas rättsäkerhet, även efter ett eventuellt avskaffande av kårobligatoriet.
Moa Neuman
ordförande Sveriges förenade studentkårer
UNT 14/4 2009
ordförande Sveriges förenade studentkårer
UNT 14/4 2009