Den humanitära katastrofen på Afrikas horn fortsätter utan att vi ser någon riktig ljusning vare sig kortsiktigt eller långsiktigt. I tidningar, radio och TV har de senaste månaderna förts intressanta diskussioner om problem och möjligheter i anslutning till dagens utveckling.
I knappast någon av de diskussioner som hittills förts om utvecklingen i Afrika, och särskilt på Afrikas horn, tas matfrågan upp annat än som ett medel för att mätta akut hungrande människor. Men behovet av mat och matproduktion handlar om så mycket mer än detta. För många afrikanska länder är detta nyckeln till tillväxt och grunden till en bred samhällsutveckling långt utanför lantbruksnäringens gränser.
Krisen i Somalia, som världssamfundet nu vill försöka lösa, är i första hand ett politiskt problem som måste angripas på plats. Men Afrikas horn består av flera länder som redan i dag kunde ha haft beredskap att snabbt förse flyktingarna i och från området med mat.
Det som nu sker har vi sett förr och varje gång blir vi lika överraskade. De politiska motsättningarna är svåra att komma åt, det vet vi, men visst skulle stabila ekonomier i området kunna lägga grunden till att sådana motsättningar tas om hand på ett bättre sätt än det vi ser i dag. Att få i gång den egna matproduktionen, som ett led i en näringslivsutveckling, blir då en viktig utgångspunkt för tillväxt i de flesta samhällen.
I många länder finns de nödvändiga naturresurserna, om än inte överallt. Jag tänker på länder som Kenya, Uganda, Etiopien, för att inte tala om det nya Södra Sudan, en potentiell kornbod i området. Fungerande matmarknader i regionen skulle ha kunnat underlätta för FN:s matprogram med flera organisationer att snabbt komma till undsättning genom uppköp av livsmedel på nära håll.
Men ständigt tas vi på sängen och när de värsta akuta problemen är avhjälpta riktas fokus på andra frågor. Det är dags för långsiktiga krafttag för att öka de afrikanska ländernas matproduktion och försöka skapa stabila marknadsförhållanden.
I slutet av juni vädjade G20-ländernas jordbruksministrar om detta i en deklaration, Action Plan on Food Price Volatility and Agriculture, inför höstens G20-möte. Förutom åtgärder för en stabilare prissituation föreslår man bland annat att FN:s matprogram, får i uppdrag att utreda frågan om humanitära livsmedelslager för att snabbt kunna sättas in vid en akut situation. Frågan om internationella livsmedelslager har prövats förr men då haft svårt att överleva på grund av höga driftskostnader. Dagens situation för bland andra Somaliaflyktingarna visar att den kostnaden trots allt verkar befogad. Tyvärr får vi nog räkna med att liknande situationer kan uppstå på den afrikanska kontinenten också i framtiden. Det krävs då att de afrikanska länderna, inklusive de kring Afrikas horn, kan utveckla sitt eget lantbruk.
I den så kallade. Maputo-deklarationen från 2003 lovade de afrikanska länderna att avsätta 10 procent av sina statsbudgetar till investeringar i jordbruket och sikta på en tillväxt på 6 procent. Idag ligger investeringsnivån på i genomsnitt 4,5 procent och även om tillväxten i lantbruket ökat i många av länderna, återstår mycket att göra för att åstadkomma en stabil lantbruksutveckling.
Malawi är ett intressant exempel på vad som går att åstadkomma. Tvärtemot Världsbankens rekommendationer bestämde sig president Bingu wa Mutharika och hans regering för några år sedan att kraftfullt satsa på att utveckla landets småbruk. Genom att se till att bönderna fick tillgång till subventionerad handelsgödsel och andra nödvändiga resurser samt rimliga producentpriser fick man snabbt upp produktiviteten från 0,8 ton till 2 ton majs per hektar. Många av länderna också på Afrikas Horn och i dess närhet har liknande potential. Rwanda är ett annat exempel, där en jordreform nu är på väg som kan skapa förutsättningar för utvecklingen av landets småbruk.
Malawi och Rwanda visar att det krävs en genomtänkt lantbrukspolitik och ett målmedvetet ledarskap för att nå framgång. Det är också viktigt med ett öppet samspel mellan bönderna och deras intresseorganisationer för att förbättra producentpriserna. Även kvinnornas situation måste hamna i fokus, eftersom de utgör naven i de afrikanska småbruken.
Förutom regionala lager behövs en satsning på gårdslagring, då skördeförlusterna kan ligga i storleksordningen 30-40 procent, ett sedan länge välkänt problem.
Många av de nödvändiga åtgärderna för att klara dagens matbrist kan genomföras med befintlig kunskap och relativt enkla medel. För att lösa frågan om Afrikas matbehov på längre sikt krävs ordentliga satsningar på inhemsk lantbruksforskning och utbildning. Ett viktigt område är då att bejaka de möjligheter som finns inom modern lantbruksforskning. Där kan till exempel dagens snabba utveckling inom biotekniken ge möjligheter att klara bland annat de klimatrelaterade problem det afrikanska lantbruket står inför, vad gäller torka, brist på vatten, insektsangrepp, djursjukdomar och allmänt sett en miljömässigt hållbar utveckling.
Detta arbete måste ledas av afrikanerna själva och deras egna institutioner. Det måste inriktas på att förbättra levnadsförhållandena för alla människor i respektive land, inte bara den egna etniska gruppen. Stöd utifrån kan behövas inledningsvis med tanke på de stora kostnader som är förknippade med den här utmaningen.
Sverige kan med sin långa erfarenhet inom området göra en viktig insats på lantbruksområdet, inte minst genom den expertis vårt lantbruksuniversitet, SLU, samt berörda fackmyndigheter kan mobilisera. Att det arbetet måste sättas in i ett samhällsperspektiv, med utgångspunkt i de analyser afrikanska länder själva gör om sina utvecklingsbehov, bör vara en självklarhet i dag.
De svenska humanitära insatserna att komma till undsättning i dagens akuta situation på Afrikas horn behöver således kompletteras med en långsiktig satsning på att bistå det afrikanska lantbruket.
Det krävs då ett minst 20-årigt åtagande, baserat på en bred enighet över blockgränserna. Det är dags för våra riksdagspartier att komma överens om detta och inte bara vänta tills nästa humanitära insats behövs!
Inge Gerremo
expert på afrikanska lantbruksfrågor, Vet. Med. Dr. hc
sekreterare i kommittén för globala lantbruksfrågor, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
UNT 8/9 2011