Den tyska energiomställningen har både haft positiva och negativa effekter. Den mest positiva konsekvensen är kanske att det ekonomiska stöd som fått 2,5 miljoner hushåll i Tyskland att investera i egen förnybar elproduktion har medfört att investeringskostnaderna sjunkit snabbt. Kostnaderna för solceller har exempelvis mer än halverats på tre år. En negativ effekt är däremot att samtidigt som de som har investerat i egen förnybar elproduktion har kunnat sänka sina elkostnader så har de grupper som saknat ekonomiska resurser att investera i egen elproduktion fått ökade elkostnader.
En annan problematik är att Angela Merkel inte tar klimatfrågan på allvar. Istället för att utnyttja en utökad produktion från förnybar el till att fasa bort kolkraftverk, är omställningen ensidigt inriktad mot kärnkraften.
Utsläpp av växthusgaser från elproduktion i Sverige och Norge hör till de allra lägsta i hela världen. Enligt International Energy Agency (IEA) är medelvärdet för hur mycket koldioxidutsläpp en kWh el orsakar 24 gram för Sverige och 5 gram för Norge (åren 2001–2010). En ökad elproduktion i Sverige är därför klimatsmart på två sätt. Dels för att förmå elintensiv industri att stanna i Sverige, istället för att flytta produktionen till länder med stor andel fossilkraft i elmixen. Dels för att vi kan bidra till att minska andelen fossilkraft på den europeiska kontinenten. Detta förutsätter dock att vi samtidigt ökar överföringskapaciteten av el från Norden till kontinenten.
Att frågan om att öka överföringskapaciteten från Sveriges och Norges elproduktion till kontinenten inte ligger högre upp på den politiska dagordningen förbryllar. Vi vet att vi i Sverige och Norge har närmast klimatneutral elproduktion, och att kolkraftverk i Tyskland och Polen samtidigt är riktiga klimatvärstingar.
En av de allra klimatsmartaste åtgärder regeringen kunde vidta vore därför att se till att svensk elproduktion kan bidra till att fasa bort fossilkraft i andra länder. Även om det handlar om stora investeringar i nya ledningar är det långsiktigt en ekonomisk fördel för Sverige att kunna bli nettoexportör av el.
Att statligt ägda Vattenfall äger ett flertal av de kolkraftverk som skulle kunna stängas av med en sådan utveckling får inte ses som ett hinder mot att öka överföringskapaciteten. Klimatfrågan är viktigare än Vattenfalls omsättning. Och att Vattenfall sitter med Svarte Petter går inte att komma undan, förlusten gjordes redan när Vattenfall påbörjade sitt engagemang i europeisk fossilkraft.
Med ökad överföringskapacitet gynnas svensk ekonomi däremot, eftersom landets elproduktion då får ett högre värde – vilket i sin tur kan stimulera till exempelvis utbyggd förnybar elproduktion.
Att klimatfrågan är ett globalt problem inser de flesta. Att energipolitiken samtidigt tenderar att ofta ha nationella förtecken är därför minst sagt märkligt. Resonemang om att Sverige har balans mellan elproduktion och elanvändning och därför inte behöver ytterligare elproduktion vittnar enbart om bristande kunskaper i ett större systemperspektiv, på samma sätt som ensidiga stimulansåtgärder för utökad förnybar elproduktion – utan att samtidigt öka överföringskapaciteten till kontinenten – gör att investeringarna inte ger bästa möjliga miljönytta.
För att hantera intermittent kraft som vind- och solel krävs reglerkraft, vilket kommer att bli ett hinder för fortsatt tysk omställning till dess att överföringskapaciteten från Sverige ökar. Även om vindkraften i Sverige har byggts ut relativt snabbt sedan elcertifikaten infördes 2003 och nu står för cirka 7 procent av landets elproduktion, är det långt kvar innan vindkraften når upp till de 20 procent av elproduktionen som är möjlig med svensk vattenkraft som reglerkraft.
Frågan om att öka överföringskapaciteten av el mellan Norden och kontinenten är en av de viktigaste åtgärderna för att minska koldioxidutsläppen. När det samtidigt är en investering som också har positiva effekter för Sveriges ekonomi och något bidrar till att skapa arbetstillfällen i landet borde frågan ges högsta prioritet av regering och riksdag!
Niclas Malmberg, riksdagskandidat (MP)
Stephan Pomp, professor i tillämpad kärnfysik