Svenska Kyrkan avgör själv
Svenska kyrkan är som fritt samfund inte skyldig att bara följa staten i frågan om synen på äktenskapet, skriver Bertil Murray och Maria Eckerdal.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Högsäsongen för vigslar är här. De har under de senaste åren ökat i attraktionskraft. 2008 gifte sig mer än 50 000 par mot drygt 35 000 för tio år sedan. Svenska kyrkan har däremot inte fått del av den ökningen. Nästan exakt lika många valde svenskkyrklig vigsel 2008 som 1999. Andelen har därmed minskat med drygt 20 procentenheter och utgör inte längre den form som de flesta väljer.
Även om kristna och religiösa vigslar sker också i andra sammanhang än Svenska kyrkans tycks det som om de borgerliga vigslarna nu är i majoritet. Skälen kan vara flera. En orsak som ibland nämns är att många tycks tro att ett kyrkbröllop måste vara storslaget, medan brudparet önskar en mer återhållsam och billigare akt. Skulle det vara fallet finns all anledning att påminna om att kyrklig vigsel kan vara hur enkel som helst och, om så önskas, ske i avskildhet inför bara ett par vittnen. Å andra sidan firas lika storslagna bröllop med borgerlig vigsel. Så bortvalet av den svenskkyrkliga vigseln har nog andra skäl.
Vi lever i en ny samhällssituation där Svenska kyrkan inte längre uppfattas som det enda och självklara valet. Många vill forma akten på egen hand utan de ramar och den riktning som kyrklig vigsel erbjuder. Nyskrivna texter i stället för bibelläsningar, vigselfrågor som inte uttryckligen ställs "inför Gud och i denna församlings närvaro", en inledning som inte nödvändigt ska ske i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, en tydning som inte så tydligt lyfter in den kristna Guden, löften som inte gäller "tills döden skiljer oss åt".
Ändå är det påfallande att över 40 procent väljer att vigas i Svenska kyrkan. Trots talet om sekularisering har den kristna akten fortfarande attraktionskraft. Detsamma gäller i andra europeiska länder. Det som däremot skiljer Sverige från många andra länder är att vi hållit kvar vid att låta den kyrkliga vigseln ha juridisk verkan. Ordningen är inte längre rimlig. Gifta makars rättigheter och skyldigheter är reglerade i lagen och ingåendet bör vara samhällets angelägenhet.
UNT har på ledarplats sedan länge agumenterat för obligatorisk borgerlig vigsel. Skälen är goda och behöver inte närmare utvecklas. En enkel samhällsakt/registrering skulle få rättslig verkan. Den skulle för dem som så önskar följas av den stora gemensamma glädjerika manifestationen, i kristen, annan religiös eller icke-religiös form. Kyrkbröllop fortsätter som tidigare, precis som på kontinenten, för dem som önskar en kristen inramning. Endast den juridiska delen förs obligatoriskt över till samhället.
Riksdagen har beslutat om en ny äktenskapslagstiftning. Med det har svenska staten tagit ställning för en ny definition av begreppet äktenskap. Det må den göra. Men kyrkan är inte skyldig att bara följa staten. Hon måste bedöma frågan utifrån sina förutsättningar. Och kristen tro är att Gud skapade människan till man och kvinna och att man och kvinna skall bli ett, en ordning som Jesus uttryckligen bekräftade.
Övertygelsen att detta är Guds vilja även i Sverige i dag är stark och levande i Svenska kyrkan liksom i andra kristna samfund. Men den politiska majoriteten i Svenska kyrkans högsta styrelse föreslår i stället en ny och till riksdagsbeslutet anpassad teologi samtidigt som den till varje pris vill behålla vigselrätten. Det imponerar inte.
Både i den svenska kristenheten och i samhället finns en kraftig minoritet som menar att homosexuella behöver ett mycket tydligt lagskydd men att homosexuella parrelationer inte kan bli ett äktenskap i samma mening som heterosexuella relationer. Frimodig kyrka, en av Svenska kyrkans nomineringsgrupper i kommande val, delar denna hållning. Vi menar att äktenskapet mellan man och kvinna har en unik roll i mänskligt liv. Vi hävdar samtidigt varje människas rätt till skydd för sin övertygelse och samhällets ansvar för detta skydd. Men vi menar att Svenska kyrkan som kristen kyrka inte kan likställa alla samlevnadsformer.
De senaste åren har andelen svenskkyrkliga vigslar minskat kraftigt. Allt tyder på att den trenden kommer att fortsätta. Den juridiska delen av vigselakten snart troligen, rimligen och lyckligtvis att överföras till statliga myndigheter. Men även därefter är man och kvinna välkomna till alla kristna kyrkor för att lova livslång trohet och kärlek och för att ta emot Guds välsignelse över sitt äktenskap.
Bertil Murray
präst, kyrkomötesledamot
Maria Eckerdal
präst
UNT 19/6 2009