Sten Jonsson skriver på UNT Debatt 2/4 den att det finns en övertro på organisationsförändringar i skolan, och menar att den svenska skolans problem handlar om resursfördelning. Jonsson har rätt i att organisationsförändringar per se är inte alltid är positiva. Men Skolverket har till skriver till exempel i en alldeles ny rapport, Forskning om skolreformer och dess genomslag, att reformer och organisationsförändringar sedan 1990 påverkat den svenska skolan negativt.
För även om organisationsförändringar i sig inte skapar bättre skola kan organisationen spela stor roll för resultatet i skolan. McKinsey & Co som har publicerat den intressanta analysen How the worlds most improved school systems keep getting better ser till exempel en tydlig likhet i organisationen hos de länder som har haft en långvarig positiv utveckling av sina skolsystem. De länderna har en nationell föreskrivande nivå och en regionalnivå med ett medlande och stödjande uppdrag mellan den statliga nivån och skolorna. Ungefär det vi hade innan 1990-talets reformer med skolöverstyrelse, länsskolnämnder och sedan skolorna.
Det är viktigt att se att de organisationsförändringar som drabbade skolan 1990 och framåt påverkade allt i skolan inklusive resurstilldelning vilket jag försöker visa i min bok Barnexperimentet. Skolverket har också i en lång följd av år kritiserat huvudmän för att de, inte ens om resultaten i skolorna är dåliga, ser över resursfördelningen till de skolor som har stora behov. Vi ser också en ökande segregering, speciellt i större och medelstora städer, något som Anders Trumberg i sin avhandling från Örebro beskriver som en ”white flight”-problematik.
Man kan inte säga att organisationen av skolan inte påverkar eller att de reformer vi har infört inte har någon effekt. Organisation och resurser hör dessutom ihop. Ett exempel på viktig avvikelse från grundregeln att resurser inte är avgörande för skolors resultat är när det gäller stöd till grupper som behöver mycket handledning i skolan, till exempel nyanlända.
En inte så känd effekt av det internationellt sett extrema marknadssystemet i svensk skola är effekten för en enskild skola som av någon anledning väljs bort av ett antal elever. Det kan vara för att en ny friskola har etablerat sig eller som har visats i ett antal undersökningar på grund av etniskt grundade val eller för att skolan ligger i ”fel” område. Eftersom skolor inte har någon grundfinansiering utan elevpengen är den enda inkomstkällan i många kommuner innebär skolvalen omedelbara ekonomiska konsekvenser för en enskild skola.
Skolpengen i grundskolan ligger i genomsnitt på ungefär 70000 kronor per elev och år. Det innebär att om du har en skola med 8 klasser är inkomsten räknat på 30 barn i varje klass 16,8 miljoner kronor. Hyra och andra kostnader är ungefär 25 procent av kostnaden så det återstår ungefär 13 miljoner till personalkostnader. Det vill säga det finns utrymme för att förutom fritidspedagoger och klasslärare ha en specialpedagog, en deltidsbibliotekarie och en andraspråkslärare till exempel.
Men vad händer om ett negativt rykte går, eller om en friskola etablerar sig som tar elever från skolan? Då kan (och jag har ett verkligt exempel i huvudet) antalet elever sjunka till 20 i varje klass. Helt plötsligt är inkomsterna istället 11,2 miljoner kronor vilket efter avdrag för samma fasta kostnader (det behövs lika mycket lokaler). Detta ger 7 miljoner kronor till personalkostnader. Skillnaden är 6 miljoner kronor mellan de två skolorna. Man kommer att ha 10 anställda mindre. Det betyder att stödfunktionerna kring klasslärarna försvinner. Typiskt ligger den här skolan också i ett utsatt område. Det hela innebär att dessa redan mycket utsatta barn stigmatiseras ännu mer.
Enligt marknadsprincipen är det här bra. Skolan blir ju allt sämre så allt fler ska välja bort den. Problemet är att själva valet skapar den negativa cirkeln. Och under tiden skolan är utsatt för det här så får barnen där lida för att samhället tillåter marknadskrafterna ge dem en allt sämre skola. Det är ett grymt och cyniskt system i en verksamhet som enligt lag ska vara likvärdig för alla barn.
Det här är en verklig effekt av marknadssystemet så som det ser ut i många svenska kommuner idag. Jag tror att detta är en av anledningarna till att nästan 50 procent av 950 tillfrågade rektorer i en undersökning UR gjorde ville ha ett förstatligande av skolan. Man vill ha stöd för att kunna uppfylla grundläggande krav i skollagstiftningen och ett system som gör det möjligt att planera en god verksamhet.
Innan 1990 hade vi istället ett finansieringssystem för skolan som utgick från den naturliga enheten i skolarbete, en klass. På så sätt garanterades en basresurs som i alla lägen garanterade att man hade täckning för lokaler och lärarlöner.
Det vi kan lära oss av det svenska barnexperimentet är att de mest välmenande reformer kan har en helt annan effekt än de vi har avsett. En bra sak nu är att i vi har hamnat i har alla varit med och skapat. Det borde vara en grundval för en nationell samling där vi prestigelöst kan diskutera skolan över blockgränser.
Vi behöver en fördjupad och välinformerad skoldiskussion och en skolkommission som kan ta ett samlat grepp om skolan och garantera våra barn en likvärdig och högkvalitativ skola i framtiden. För att nå dit måste vi också börja lyssna på de som verkligen arbetar i skolan.
Per Kornhall
författare
UNT 4/4 2013