Toppmötet i Köpenhamn för drygt fyra år sedan blev för många en besvikelse. Inom EU-kretsen var målet en politisk överenskommelse som inkluderade alla länder och som vid halvårsskiftet 2010 skulle omsättas i ett legalt bindande avtal. Det blev inget bindande FN-avtal.
Sedan dess har det trevande fortsatt bland annat i Doha, i Qatar, och nu i november 2013 i Warszawa. De ljuspunkter som finns har lyst svagt och framstegen går för långsamt.
Inte minst därför var det så viktigt att USA:s president Barack Obama i juni presenterade en klimatstrategi för USA som innebär att landet ska minska utsläppen av växthusgaser och öka beredskapen för de väntade klimatförändringar. USA står i dag för runt 20 procent av de samlade utsläppen och varje initiativ att minska dessa är därför mer än välkommet.
Kristdemokraternas miljöpolitik bygger på förvaltarskapstanken – att vi har ett gemensamt ansvar för vår planet. Och det är de rika länderna som måste gå före i arbetet med att minska miljöutsläppen av både historiska och etiska skäl.
Först och främst eftersom vi har ansvar för den absolut största delen av de utsläpp som gjorts och görs, men också för att visa att det är möjligt att ställa om ekonomin för en hållbar utveckling. En långsiktig tillväxt är inte bara möjligt med minskad klimatpåverkan – det är en förutsättning för den.
Tack vare ett starkt engagemang hos medborgarna, drivna politiker och ambitiösa klimatmål ansågs Sverige länge vara ett föregångsland när det kommer till miljö- och klimatpolitik. Vi var det första landet i världen som införde en koldioxidskatt 1991, vi har ett väl utbyggt system för gröna el-certifikat och miljöbilspremier som gynnar bilar med mycket låga utsläpp.
Regeringen presenterade 2009 klimatpropositionen ”En sammanhållen energi och klimatpolitik” som bland annat innehöll ekonomiska styrmedel och andra skatteförslag för ett renare klimat. Men vi kan inte längre leva på gamla meriter – Sverige måste nu, för nästa generations framtid och inte minst för världens fattiga, ta krafttag för klimatet. Vi ser bland annat dessa tre områden inom internationell klimatpolitik där Sverige bör ta tydlig ställning och på så sätt ta ansvar i klimatfrågan.
- Skärp EU:s klimatmål. Resultatet av Köpenhamnsmötet blev frivilliga åtaganden. EU:s egna bindande klimatmål är att till 2020 minska växthusgasutsläppen med 20 procent.
Kristdemokraterna anser att det är dags att höja denna ambition. Regeringen bör därför ta ställning för att EU ska skärpa sitt klimatmål för 2020 till minus 30 procent. Vidare behövs ambitiösa utsläppsmål för 2030 och 2040. EU kan på så sätt utöva press på andra länder att göra detsamma och samtidigt ge europeiskt näringsliv och beslutsfattare efterfrågad långsiktighet vad gäller klimatpolitikens inriktning.
- Annullera de överblivna utsläppsrätterna. Sverige har i dag ett överskott av internationella utsläppsrätter (så kallade AAU:er) från Kyotoavtalets första åtagandeperiod, som nu ska avslutas. Värdet av dessa är svåra att uppskatta men är inte obetydligt.
AAU:erna kan säljas eller förstöras och även om vi har full rätt att sälja dessa menar vi att det mest rättfärdiga är att Sverige annullerar dem så att inget annat land kan använda dem för att släppa ut mer koldioxid.
- Stärk och utveckla handelssystemet ETS. EU:s handelssystem för utsläppsrätter reglerar möjligheten för stålverk, cementindustrier, pappersbruk, elbolag och andra utsläppare att köpa och sälja utsläppsrätter.
Det finns i dag för många kryphål och systemet måste skruvas åt ordentligt framöver för att den avsedda utsläppsminskningen ska få effekt inom hela EU. Exempelvis är priset på utsläppsrätter alltför lågt och det omfattar alltför få sektorer.
Kristdemokraterna har länge varit pådrivande för att utveckla handeln med utsläppsrätter. Vi har medverkat till att flyget tagits med i utsläppshandeln, och vi vill utvidga den till övriga transportsektorer med stora utsläpp, till exempel sjöfarten. Vi anser också att handelssystemet måste omfatta fler klimatgaser.
Sverige har historiskt visat att även ett litet land kan gå främst och våga mest. Det är återigen dags att ta ledarskap för att forma en hållbar framtid och påverka den internationella klimatpolitiken.
Emma Henriksson
gruppledare i riksdagen (KD)
Irene Oskarsson
miljöpolitisk talesperson (KD)
UNT 27/8 2013