Högskoleverkets före detta chef avgick för två år sedan eftersom han ansåg det nya utvärderingssystemet vara allt för bristfälligt. Enligt samma system blev senare Uppsalas juristprogram utsett till Sveriges bästa.
Programmet är ett av två i hela landet som av Högskoleverket nyligen fick det övergripande omdömet ”mycket hög kvalitet”, men hur bra är egentligen själva utbildningen?
Hörsal 3 på Ekonomikum är fullsatt. Närmare 250 studenter har slutat anteckna och lyssnar på varje ord som sägs. Skratt varvas med hyllande kommentarer. Det är kanske inte det mest publikfriande ämnet som avverkas, men det spelar ingen roll. Thomas Bull, professor i konstitutionell rätt vid universitetet, är ett pedagogiskt geni som skulle kunna få vem som helst att bli övertygad om att normkontroll är världens häftigaste grej.
Redan första veckan fick vi höra att i Uppsala ”tror vi inte på korvstoppningsmetoden”. Kunskap ska inte tillhandahållas av föreläsarna. Studenterna ska själva, delvis tillsammans med varandra, finna svar på ställda frågor utan hänvisningar och därmed bli så självständiga som arbetslivet kräver.
En vecka på Sveriges bästa juristprogram kan jag alltså tillbringa sittande på mitt studentrum iklädd kalsonger och leta efter givna frågor i kurslitteraturen. Svaren gås igenom tillsammans på seminarium som hålls cirka två gånger i veckan. Inte heller här ska läraren agera facit eller vägleda, utan inta en ”övervakande position” och sätta sig i salens hörn likt en tystlåten elev. Ofta tar elever som gillar att stå i centrum över, snarare än de som faktiskt har något vettigt att komma med.
Under hela min första termin har jag haft totalt åtta föreläsningar direkt kopplade till kursen. Det är vad min bror som läser medicin i Göteborg har under tre dagar.
Jag ifrågasätter inte att man lär sig genom att söka information på egen hand, eller att det är så här yrkesverksamma jurister arbetar. Universitetet kommer dock billigt undan med en pedagogik som i mångt och mycket påminner om en distanskurs på plats.
På tal om att möjligtvis ha fler föreläsningar sa kursföreståndaren att ”vi inte föreläser om sådant ni kan hitta i böckerna.” Samtidigt får vi veta att repetition är kunskapens moder. Att lyssna på radio gör inte att jag tappar läsförmågan.
Vi söker all information på egen hand och antalet läsplatser förbehållet juridikstuderande är få. Grupprum för de så kallade basgruppsmötena har man tur om man hittar på ett av de allmänna biblioteken.
Samtidigt har universitetet, sedan några år tillbaka, bestämt sig för att fördubbla antalet juridikstuderande genom en lika stor antagning på våren. Så som vårt program är utformat är det inget problem. Det är bara att trycka upp lite fler seminariehäften och låta studenterna sitta där de får plats. Inga nya föreläsningssalar krävs och inga fler föreläsare behöver bokas in.
Jag kan med ovanstående bakgrund undra vad det är som gör Uppsalas juristprogram till Sveriges bästa.
Att kvaliteten på elever och lärare är mycket hög råder det inga tvivel om. Jag har lärt mig mycket under min första termin, men det är inte heller det jag ifrågasätter. En utbildning är mer än studenternas kunskapsmässiga prestationer. Jag undrar snarare om man helt ska överge det klassiska studiesättet där man har dagliga föreläsningar, träffar sina kurskamrater och där universitetslärare och professorer i högre grad lär ut vad de faktiskt kan.
Att fler föreläsningar (korvstoppningsmetoden) och så kallat problembaserat lärande (PBL) skulle utesluta varandra har jag svårt att förstå. Däremot är jag övertygad om att det senare är så pass kostnadseffektivt att man gladeligen lyfter fram det som det enda rätta.
Fler föreläsningar och andra inslag än bara seminarium och självstudier skulle göra juristprogrammet i Uppsala till en bättre, roligare och mer varierad utbildning, där man faktiskt skulle känna att det är ett universitet man studerar vid. Först då skulle programmet på riktigt leva upp till sitt nya omdöme.
Erik Holtstrand
jur stud
UNT 9/1 2013