Konflikten i Syrien har i dagarna pågått i två år och är världens just nu mest våldsamma krig. 200 mil sydväst om Syrien så har Darfurkonflikten – det krig som dödat flest det senaste decenniet – precis pågått i tio år. Enligt FN har 60 000 dött i konflikten i Syrien sedan mars 2011 och 300 000 i Darfurkonflikten sedan mars 2003.
Konflikterna i Darfur och Syrien har stora likheter, vilket gör att kriget i Syrien riskerar att bli lika utdraget som det i Darfur om inte ett starkt och enat grepp tas.
Från att ha varit uppmärksammad av kändisar som George Clooney och Mia Farrow, har konflikten i Darfur fallit i näst intill total medieskugga. Konflikten är i dag mindre våldsam än under dess värsta år (2003–2004) men skördar fortfarande tusentals offer.
I den nyligen utgivna boken Violent Conflict and Peacebuilding – the Continuing Crisis in Darfur visar forskarna Johan Brosché och Daniel Rothbart att konflikten i Darfur är så svårlöst då den äger rum på en lokal, nationell, regional och global nivå samtidigt.
Dessa nivåer påverkar varandra och en lösning som inte beaktar alla nivåer har små utsikter att bli hållbar. Även konflikten i Syrien präglas av konflikter på dessa olika nivåer.
l På lokal nivå konkurrerar olika eliter om makten i Darfur vilket leder till splittringar bland rebellerna. En slående likhet föreligger i Syrien där det i dagsläget inte finns någon enad opposition, och motståndsrörelsen framför allt är lokalt förankrad. Regimerna i Damaskus och Khartoum använder båda en strategi där de försöker öka splittringen bland rebellerna och därmed minska det hot de utgör.
l På nationell nivå är makten i de två länderna koncentrerad hos en liten etnisk minoritet. I Sudan är den politiska, ekonomiska och kulturella makten samlad hos en liten etnisk minoritet från Nildalen norr om Khartoum. Marginalisering av övriga områden, bland andra just Darfur, är en grundorsak till Sudans olika konflikter. I Syrien har familjen Al-Assad gett en privilegierad ställning till den etniska minoriteten alawiter, en shiamuslimsk variant av islam som utgör ungefär 10 procent av befolkningen. Koncentrationen av makt hos en liten minoritet skapar stark frustration hos de uteslutna grupperna.
l På regional nivå är flertalet grannländer med och stödjer de olika stridande parterna i både Darfur och Syrien. I början av Darfurkriget fick rebellerna stöd från Tchad och Libyen. Förbättrade relationer mellan Tchad och Sudan, samt Gadaffis fall förändrade detta. Numera får Darfurrebellerna framför allt stöd från Sydsudan, medan den sudanesiska regeringen får stöd från Iran. Också i Syrien ger Iran stöd till regeringen medan Saudiarabien stöder oppositionen och förespråkar en beväpning av dem. Militärt stöd från grannländerna gör striderna mer våldsamma och försvårar en förhandlingslösning. En djup splittring bland generalförsamlingens fem permanenta medlemmar är central på en global nivå. I Darfur motsatte sig framför allt Kina olika initiativ men efter idoga förhandlingar kunde en större enighet uppnås och Kina godkände en fredsbevarande insats. I Syrienkonflikten spelar Ryssland en liknande roll då de stöder Assadregimen vilket försvårar frågor såsom sanktioner, observatörer och en fredsbevarande styrka.
Då konflikten i Syrien riskerar att bli lika utdragen som den i Darfur är en förhandlingslösning nödvändig. Att i stället följa den saudiska linjen att beväpna rebellerna är naivt, då förutsättningarna för en okomplicerad militär seger är obefintliga. Framgångarna på slagfältet har varierat och ”segrar” följs ofta av mer konflikt, speciellt när rebellerna är splittrade. Ett tydligt exempel är det kaos som följde efter rebellernas seger i Libyen.
Ett fredsavtal är dock bara eftersträvansvärt om det leder till ett slut på striderna. Ett avtal som inte beaktar de olika nivåerna av konflikt riskerar att intensifiera striderna och splittra rebellerna än mer. Ett exempel på detta är Darfur Peace Agreement (DPA) som skrevs under den 5 maj 2006. Detta avtal var helt inriktat på den nationella nivån och gav rebelledaren som skrev under en högt uppsatt regeringsposition. Avtalet beaktade dock inte den lokala nivån och var extremt impopulärt hos invånarna i Darfur och hos övriga rebeller. Inte heller togs hänsyn till den regionala nivån vilket innebar att Tchad fortsatte stödja rebellerna i Darfur.
I stället för att leda till fred ledde DPA till intensifiering av striderna och en ökad fragmentering av rebellrörelsen. Innan avtalet ingicks fanns tre rebellgrupper, några månader senare var det dussintals. Att DPA hade sådana tragiska följder berodde till stor del på att det internationella samfundet hade missbedömt situationen och inte beaktat konfliktens olika nivåer.
För att uppnå ett lyckat avtal i Syrien får inte samma fel göras. På en lokal nivå så måste den syriska oppositionen bli mer enad då fruktbara förhandlingar kräver en samlad motpart. På en nationell nivå måste de olika etniska grupperna tas med. Förtroendet mellan grupperna måste återskapas och säkerhetsgarantier ges. En fredsbevarande styrka kan bidra till detta.
På regional nivå är det viktigt att stoppa det militära stödet till regimen och oppositionen. Detta stöd gör att parterna fortsätter att se en militär lösning som första alternativ.
På global nivå måste FNs säkerhetsråd bli mer enat för att kunna få till en fredsbevarande styrka till Syrien. Kinas förändrade inställning i Darfurfrågan visar att till synes låsta positioner i FN:s säkerhetsråd kan ändras. Om positionerna i säkerhetsrådet förändras ökar chanserna att sätta press på Assad, vilket i förlängningen kan öka den Syriska regimens förhandlingsvilja.
En lösning av konflikterna i Syrien och Darfur måste alltså ta med alla dessa fyra nivåer. Om det övergripande målet fred och stabilitet offras för kortsiktigta vinster, så som ett illa genomarbetat fredsavtal, kan ytterligare tusentals liv spillas.
Johan Brosché
freds och konfliktforskare, Uppsala universitet
Samuel Taub
Uppsala Conflict Data Program, Uppsala universitet
UNT 11/3 2013