Det är något fel med de rika, eller i varje fall med de högavlönade. De vill inte arbeta, åtminstone inte så mycket som regeringen vill, att de ska göra. De måste helt enkelt tubbas att arbeta mer. Det är därför som regeringen vill ge dem ett större jobbskatteavdrag och sänkt skatt på över 600 kronor i månaden.
Då är det betydligt bättre med de lågavlönade. De är mycket mer arbetsvilliga. Om de får så lite som en 100-lapp i jobbskatteavdrag, så kommer de att jobba mer, tänker sig regeringen. Dock finns det ett problem också med dem:
De vill ha mer betalt trots att de får lägre skatt, och tydligen i motsats till de privata arbetsgivarna är de offentliga i kommuner och landsting svaga och eftergivna och viker ner sig i löneförhandlingarna. Det har självaste finansministern bekräftat i en öppenhjärtig stund. Om det inte vore på det sättet, skulle det nämligen bli fler jobb, och jobbtillväxten skulle utradera arbetslösheten, åtminstone lagom mycket. Lite grand arbetslöshet – oklart hur stor – är nämligen bra. Den håller inflationen i schack, i varje fall i princip.
Så ter sig verkligheten i de nationalekonomiska teoriernas gamla sköna värld. För oss som inte svalt dessa teorier med hull och hår finns det ju andra hypoteser, som man också skulle kunna pröva:
Om det är ökad privat konsumtion, som är vägen till fler jobb, är det väl mer troligt, att de lågavlönade har större konkreta behov att öka sin konsumtion än de högavlönade. De senare kan ju lika gärna tänkas öka sin sparkvot, om de får tillgång till nya friska pengar. Eller så väljer de att sänka sin arbetstid, det vill säga att jobba mindre för samma nettoinkomst som tidigare. Det är väl det mest sannolika utfallet, om regeringen har rätt i sin skepsis i fråga om de högavlönades arbetsvilja.
Nu tror jag emellertid, att regeringen har fel. Det flesta högavlönade torde ha mycket stimulerande och meningsfulla arbetsuppgifter, som ger stor tillfredsställelse och erbjuder möjligheter till fortsatt personlighetsutveckling. Varför skulle de maska?
Nu finns det dock ett par andra problem med ökad privat konsumtion:
1. En sådan konsumtion löser inte våra gemensamma åtaganden som vård, skola, omsorg och så vidare, det vill säga den tillhandahåller inga mjuka investeringar i människor och i människovärdiga liv
2. En ökad privat konsumtion innebär, att man nedprioriterar strategiska hårda samhällsinvesteringar i infrastruktur som energi och transporter, det vill säga funktioner som är livsviktiga för både människor och näringsliv men som marknaden med sin kortsiktighet inte förmår att leverera
3. Risken är stor, att en ökad privat konsumtion främst innebär en ännu större konsumtion av varor, det vill säga av ändliga resurser. Med tanke på miljön är det knappast rimligt att satsa på en sådan modell.
Nu inser åtminstone delar av regeringen säkert dessa stora nackdelar av den allt överskuggande jobbskatteavdragspolitiken. Varför är man då nu på väg mot ett femte jobbskatteavdrag och en total skattesänkning på 100 miljarder? Den enda trovärdiga förklaring jag kan komma på är att man med en högerreformistisk agenda med det ena till synes måttliga steget efter det andra vill åstadkomma ett systemskifte, dock utan att alls ta det ordet i sin mun. Och att detta systemskifte är ideologiskt så viktigt, att andra hänsyn får vika. Att nedmonteringen av det gemensamma ansvaret och välfärdssamhället samtidigt banar väg för populistiska krafter på högerkanten ses därför som ett mindre problem.
Nu är det här inte ett unikt svenskt fenomen. Det har sin motsvarighet i de amerikanska republikanernas vurm för ”small government” – en liten stat – och i de brittiska konservativas tal om ”big society”, det storsamhälle som ska axla de sociala bördorna när politiken och politikerna abdikerar. Det betyder samtidigt ett ökat utrymme för ”big business”. I ett sådant samhälle klarar de resursstarka sig själva, och de resurssvaga får klara sig bäst de kan eller lita till frivilliga krafter. Den förtvivlade situation som många utförsäkrade drabbats av och som uppmärksammades av påskuppropet – det ger oss bara en liten föraning om det allt hårdare samhälle som nuvarande politik från samhällets övre skikt kommer att leda till.
George W Bushs "compassionate conservatism" – medkännande konservatism – den visade sig främst bestå av en medkänsla med de allra rikaste. Är vi inte även i Sverige på väg mot just den medkänslans politik och med rättvisa som det nya omtolkade politiska ledordet? Sen må Reinfeldt tala aldrig så väl om sin samhörighet med Obama. Hans rörelseriktning är republikanernas. Rösten må vara Jakobs, men händerna är Esaus.
Bernt Jonsson
UNT 21/7 2011