Varje år den 8 mars, på internationella kvinnodagen, uppmärksammas kvinnors situation världen över. Den här vintern har våldet mot kvinnor lett till ovanligt många reaktioner. Allt fler får nog och säger ifrån. I Indien och Sydafrika har medierna uppmärksammat särskilt grova våldtäkter och mord, vilket har lett till omfattande protester som fått global spridning.
Ungefär samtidigt nåddes vi av nyheten om en gruppvåldtäkt i Sundbyberg. Och när strålkastarljuset äntligen riktas mot övergreppen, blir det tydligt hur omfattande problemen är.
I Sverige anmäldes 6 203 våldtäkter 2012, enligt preliminära siffror från Brottsförebyggande rådet. Av dessa gällde 3 269 anmälningar kvinnor över 18 år och 2 801 barn under 18 år, de flesta flickor. Ändå vet vi att mörkertalet är stort.
Överfallsvåldtäkter får mycket utrymme i medierna, och oron för att utsättas för våldtäkt gör att många kvinnor utvecklar strategier för hur de ska ta sig hem på kvällar och nätter. Rädslan förstärks av reportage med varningar för farliga områden och tips om hur kvinnor ska undvika att bli våldtagna.
Det är alltså det möjliga offret som förväntas anpassa sig för att slippa utsättas för ett våld som tydligen betraktas som oundvikligt och naturligt. Detta är ett synsätt som även är förnedrande för män.
Mindre uppmärksamhet får det faktum att de allra flesta våldtäkterna sker i någons bostad. I många fall har brottsoffer och gärningsman en nära relation eller är bekanta. Men även i dessa fall förväntas kvinnor ofta ta ansvar för gärningsmannens handlingar och sexualitet, och skuldbeläggs ofta av både sig själva och andra. De skulle ha klätt sig annorlunda, inte ha följt med hem, inte ha visat sig intresserade av mannen och så vidare. Det handlar om djupt rotade attityder och värderingar som måste förändras.
Regeringen har nyligen lagt fram ett förslag om skärpt sexualbrottslag, där fler fall av sexuellt utnyttjande ska bedömas som våldtäkt genom att begreppet ”hjälplöst tillstånd” ersätts av ”särskilt utsatt situation”.
Det är bra att lagen skärps, men Nationellt centrum för kvinnofrid hade gärna sett en samtyckesreglerad lagstiftning, något som finns i flera andra länder. Som sexualbrottsutredningen skriver innebär dagens lagstiftning i princip att en kvinna är tillgänglig så länge hon inte gör fysiskt motstånd.
Ett krav på samtycke skulle innebära att båda parter måste försäkra sig om att den andra vill. Då blir ansvaret ömsesidigt och jämställt. Utgångspunkten måste alltid vara varje individs rätt till självbestämmande och sexuell integritet.
Men det handlar inte bara om lagstiftning. Minst lika viktigt är hur lagen tillämpas, och hur den som har utsatts för ett övergrepp blir bemött. Det är oerhört viktigt att den som har blivit utsatt får bästa möjliga hjälp, från det första läkarbesöket eller samtalet med polisen hela vägen till en eventuell rättegång.
En hel del har blivit bättre på senare år, inte minst det faktum att allt fler vägrar låta det sexuella våldet fortsätta i tysthet. Vi ser också med glädje att ett ökande antal människor vill få mer kunskap och bidra i arbetet mot övergreppen, antingen som privatpersoner eller i sitt yrkesliv. Men mycket återstår att göra. Och för att åstadkomma en verklig förändring måste vi diskutera grundläggande värderingar och attityder i samhället. Det handlar om varje kvinnas rätt till sexuellt självbestämmande.
Gun Heimer
professor, föreståndare
Anna Berglund
enhetschef KAF
Annika Björck
chef för utbildningsenheten
Åsa Witkowski
verksamhetschef för kvinnofridsenheten
Karin Sandell
informationschef
Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet
UNT 8/3 2013