Rörelseorganens sjukdomar är den vanligaste orsaken till ohälsa och sjukfrånvaro. En rapport som tagits fram av institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi i Lund, på initiativ av Reumatikerförbundet och Alliansen för rörelseorganens sjukdomar, visar att samhällskostnaderna för rörelseorganens sjukdomar var 102,3 miljarder kronor enligt senast mätbara siffror. Alla kostnadsposter relaterade till rörelseorganens sjukdomar räknas inte in, därför är det en kraftig underskattning av samhällets totala kostnader.
Rörelseorganens sjukdomar är ett samlingsnamn för flera olika sjukdomar som angriper skelett, leder och muskler, till exempel reumatiska sjukdomar, ryggskador och -sjukdomar, benskörhet och smärta i rörelseapparaten. I rapporten inkluderas även benbrott och ledskador som orsakas av olyckor.
Med rapporten kan vi visa att sjukvårdskostnader för öppenvård, slutenvård och läkemedelskostnader uppgår till 37 miljarder kronor medan indirekta kostnader för produktionsbortfall till följd av förtida död, sjuklighet och nedsatt arbetsförmåga var 65,4 miljarder kronor. I praktiken motsvarar det 11 000 kronor i skatt per år och person. Reumatikerförbundet tycker att det är en alldeles för hög kostnad att betala för att människor inte får den vård och hjälp de behöver.
Det finns en rad åtgärder som skulle ge oss patienter ökad livsglädje och större arbetsförmåga, till exempel tidigare diagnostisering, fysioterapi, bättre läkemedelsbehandling och medicinsk rehabilitering. Introduktionen av biologiska läkemedel har ökat kostnaden för läkemedel, men minskat den totala samhällskostnaden. Fysisk aktivitet och rehabilitering har också visat sig motverka sjukdomsförlopp och ge smärtlindring.
I förhållande till andra sjukdomsgrupper, som till exempel hjärt-och kärlsjukdomar och cancer, finns det fortfarande relativt lite kunskap om rörelseorganens sjukdomar. I framtiden behöver därför forskning riktas mot kostnadseffektiva åtgärder. Det är viktigt att vi gemensamt satsar på bättre sjukvårdsresurser för denna stora patientgrupp.
Personer med reumatisk sjukdom vill och kan arbeta, men på villkor som innebär att också de med nedsatt arbetsförmåga kan delta på arbetsmarknaden. För en person med ledgångsreumatism innebär det ofta ett arbete med flexibilitet som tar hänsyn till de begränsningar sjukdomen innebär. Vi välkomnar därför de förändringar som regeringen föreslår för en mer flexibel sjukförsäkring. Det är hög tid att se över och anpassa arbetslinjen efter arbetsförmågan.
Anne Carlsson
ordförande Reumatikerförbundet
Peter Kinnbo
ordförande Reumatikerdistriktet Uppsala län