En bärande idé genom historien har varit idén om produktiv rättvisa. Det är en idé som säger att det är rättvist att din ersättning avspeglar dina insatser i produktionen. För dagens moderater är idén om den produktiva rättvisan en fixstjärna, inte minst när det gäller arbetsmarknaden och socialpolitiken. Det ska vara större skillnad i inkomster och förmåner mellan den som är ”produktiv” och den som inte är det, hävdar moderaterna. Jobbskatteavdraget är ett exempel. Sänkta ersättningar i socialförsäkringarna ett annat.
Idén om produktiv rättvisa rymmer en stark ideologisk kärna, som också har en förankring i arbetarrörelsen. Rikedomarna i samhället ska gå till dem som arbetar. När det svenska socialförsäkringssystemet växte fram under 1940- och 1050-talen så drev LO med sina starka industrifack just kravet på produktiv rättvisa. Man ville att ersättningarna i pensionssystem och sjukförsäkring skulle avspegla inkomsten – inte utformas som en grundtrygghet lika för alla. Så blev det också.
Men hur långt når vi med den produktiva rättvisan? Problemet med dagens moderater är att man tycks tro att produktiv rättvisa är den enda rättvisan. Det är en snäv och farlig syn. Produktiv rättvisa ska beaktas, men den kan inte ensam skapa en bärande ideologisk grund för samhällsbyggandet. Skälet är att den produktiva rättvisan har stora begränsningar och att den förhindrar oss att se andra dimensioner av rättvisa, som behövs för att skapa ett fungerande samhälle.
Det vanliga sättet att tolka produktiv rättvisa i dag är att det är rättvist att du får behålla mesta möjliga av det som du har lyckats tillägna dig via marknaden, i form av lönearbete eller kapitalplaceringar. Det är en tolkning som helt nonchalerar att marknadens utfall inte är något enkelt resultat av vars och ens produktiva insatser. Vad marknaden ger dig är också en fråga om position och maktförhållanden.
Historiskt kan vi t.ex. se hur tjänstemännen tidigt fick långtgående sociala förmåner direkt av sina arbetsgivare – inte därför att deras insatser var mer produktiva eller betydelsefulla än arbetarnas utan därför att de hade en mer privilegierad position i förhållande till sina arbetsgivare.
Var och en som studerar lönestrukturen på dagens arbetsmarknad kan på samma sätt se hur ersättningen för utfört arbete inte på något enkelt sätt avspeglar den produktiva insatsen. Insikten om att lönesättning i hög grad handlar om maktförhållanden drev en gång fram den samlade fackföreningsrörelsen, som syftar till att stärka arbetarnas förhandlingsposition genom kollektiv samordning.
En andra, avgörande begränsning i idén om produktiv rättvisa är att den bortser från de insatser i samhället som sker utanför det betalda arbetet på marknaden. Viktigast är det vi brukar kallas för ”reproduktionens ekonomi” – barnafödande, barnuppfostran, hushållsarbete och obetalda insatser för vård, utbildning och omsorg.
Reproduktionens ekonomi är så avgörande och värdefull för samhället att vi inte ens fullt ut kan tala om den i termer av pengar eller rättvisa. Hur skulle det se ut om en mamma vägrade att ta hand om sitt barn om hon inte fick bättre ersättning? Men resultatet av att vi talar om ”produktiv rättvisa” utan att fullt ut ta hänsyn till alla de insatser som görs i reproduktionens ekonomi leder till en orättvisa, som inte minst ur kvinnors synvinkel är förödande.
Om vi i samhället systematiskt ersätter dem som jobbar på marknaden med rejäla löner, pensioner och andra förmåner utan att också se till att det sker en omfördelning till dem som bär reproduktionens ekonomi, då skapar vi ett samhälle som undergräver själva grunden i de ömsesidiga förpliktelser som krävs för att hantera människors livscykel, med födande, växande, åldrande och död. Vi undergräver också de normer och värderingar som säger att vi har ett ansvar för varandra som går bortom marknadsekonomins monetära logik.
Till sist: driven för långt innebär den produktiva rättvisan att vi försvagar ett långt mer fundamentalt värde i vårt samhälle än tanken att ersättningar ska motsvara den produktiva insatsen. Vi undergräver idén om alla människors lika värde och den sociala sammanhållning som krävs för att värna just människovärdet.
Historisk erfarenhet visar att vi kan stärka idén om människors lika värde om vi bygger vårt samhälle på ett sätt, som främjar allianser mellan olika samhällsgrupper, som bygger respekt för dem som har låga inkomster eller sämre förutsättningar i livet, och som inte exkluderar och pekar ut de fattigaste i särskilda system. Det handlar om hur vi utformar till exempel lönesättning, skattesystem och socialförsäkringssystem. Genom politiken kan vi förändra och modifiera marknadens utfall och bidra till att stärka den sociala sammanhållningen.
Vad välfärdspolitik beträffar vet vi att en hyggligt jämn inkomstfördelning och en progressiv beskattning motverkar segregation och utslagning. Socialförsäkringar som inkluderar människor i samma system och ger generösa ersättningar skapar större möjligheter för människor att lämna fattigdom bakom sig och komma tillbaka till arbetsmarknaden, än system som utpekar de sämst ställda som annorlunda genom att placera dem i särskilda fattigvårdssystem. Ekonomisk jämlikhet ger alla barn större livschanser. Investeringar i utbildning och hälsa för alla stärker ekonomins produktivitet och konkurrenskraft.
Varje samhälle behöver ett erkännande av den produktiva rättvisan, så att arbetsinsatser belönas och de, som har höga marknadsinkomster, kan få den inkomsttrygghet de behöver. Men varje samhälle behöver också en insikt om att den produktiva rättvisan har begränsningar. Viktiga ekonomiska insatser görs varje dag utanför marknaden, många gånger utan ett öre i betalning, och många viktiga insatser görs också utan att de alls har att göra med pengar. Samhället är mer än ekonomi, och vi har alla ett ansvar för att skapa en sammanhållning där varje människas värde erkänns och värdesätts; en sammanhållning som ger oss förutsättningar att leva och utvecklas tillsammans.
Lena Sommestad
professor i ekonomisk historia
tidigare vid Uppsala universitet
föreslagen som ordförande i S-kvinnor
UNT 10/8 2011