Under förra veckan besökte både USA:s utrikesminister Hillary Clinton och Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson Burma. Samtidigt har jag varit och besökt demokratirörelsens näste Mae Sot på gränsen mellan Burma och Thailand. Där driver SSU en skola för burmesiska ungdomar som flytt över gränsen. Budskapet från människorna här är klart: trycket mot regimen måste bestå tills reella framsteg gjorts.
För drygt ett år sen genomfördes val i Burma. Valet var uppenbart riggat av militärjuntan och resultatet blev därefter. Sedan dess har ett antal så kallade reformer fångat omvärldens intresse.
Strax över 200 politiska fångar har frigetts och vallagarna har ändrats så att oppositionspartiet NLD kan få ställa upp i fyllnadsval till parlament. Detta betyder i realiteten att oppositionen enbart får ett ytterst marginellt inflytande.
Samtidigt har demokratirörelsens frontfigur Aung San Suu Kyi släppts ur sin husarrest och fått träffa presidenten. Dessa reformer verkar ha fått vissa att tro att strukturer håller på att förändras. Som om diktatorerna håller på att avskaffa sig själva. Efter besöket i Mae Sot kan jag dock konstatera att det tyvärr på många områden inte syns några förbättringar.
En av de organisationer vi träffade var Assistance Association for Political Prisoners in Burma (AAPP). Deras budskap är tydligt: det är ett gott tecken att 200 fångar har släppts, fortfarande sitter dock långt över 1 500 personer bakom galler på grund av sina politiska åsikter. Alla politiska fångar måste släppas. Innan det skett måste vi fortsätta sätta hård press på regimen.
Slutsatsen är att även om det givetvis är bra att politiska fångar släpps så innebär det inte per automatik att det kommer leda till någon långsiktig förändring. Vi måste fortsätta kämpa för att alla politiska fångar friges. På andra håll går till och med utvecklingen åt fel håll. Rapporter om nerbrända byar, systematisk våldtäkt av kvinnor och barnsoldater skvallrar om en verklighet som fullkomligt hamnat i medieskugga av de så kallade reformerna inne i landet.
I Mae Sot uttrycker många stor skepsis mot de så kallade reformer juntan genomför. Det hela beskrivs som en enda stor maskerad där syftet är att vinna omvärldens förtroende genom att ömsa skinn och byta ut uniformerna mot civila kostymer. Om omvärlden nu skulle byta inställning till regimen skulle det ge legitimitet åt regimen utan att några reella framstegs gjorts.
Det är inte främst fler besök till landets diktatorer som Burmas folk behöver. I stället är det fortsatta krav på frisläppande av politiska fångar och slut på våldet mot etniska minoriteter som måste till. Så länge dessa krav inte uppfylls måste vi fortsätta sätta hård press på regimen. Sanktioner är ett av de redskap vi använder för detta för tillfället. Det redskapet bör vi fortsätta använda. Men det behövs mer.
FN:s särskilda sändebud för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quinta, har begärt att det ska påbörjas en process för att undersöka om generalerna har gjort sig skyldiga mot brott mot mänskligheten. SSU stöder detta förslag. Det är en del av att öka trycket på regimen.
Därför kräver SSU nu också att regeringen, både Carl Bildt och Gunilla Carlsson, visar sitt stöd för den FN-initierade processen samt för de politiska fångarna. Det görs bland annat genom hårdare krav på militärjuntan. Nu krävs mer än besök av Gunilla Carlsson, nu krävs handling!
Ellinor Eriksson
förbundssekreterare SSUU
UNT 2/1 2012