Miljöpartiet har under lång tid drivit frågan om en samtyckeslag inom sexualbrottslagstiftningen. Motståndet från Socialdemokraterna och Moderaterna har emellertid tills nyligen varit kompakt i frågan. Men efter ett par uppmärksammade rättsfall, där domslut med friande domar väckt kraftig folkopinion, har de båda partierna veknat. Om det i praktiken innebär att vi verkligen kommer att få en lagändring framstår ännu som osäkert.
Det enda justitieminister Beatrice Ask lovar är att frågan återigen ska utredas. Med tanke på hur kategoriskt negativ till samtyckeslag justitieministern tidigare har varit ligger det nära till hands att hysa farhågor om att det hela är ett sätt att få bort frågan från dagordningen, utan att någon verklig förändring kommer till stånd. Vårt perspektiv är att frågan är utredd och inte behöver dras i ytterligare långbänk. Tiden är mogen för en lagändring.
Av cirka 6 000 anmälningar om våldtäkt varje år leder bara några hundra till fällande dom. Och mörkertalet bedöms vara det tredubbla - 18 000 våldtäkter per år! Vi hör om en förlegad kvinnosyn och patriarkalt tankesätt i rättssalarna, om hur offer upplever sig bli ifrågasatta och utsatta för ytterligare kränkningar i och med rättsprocessen. Sexualbrottslagstiftningen måste förändras och bemötandet av brottsoffret måste bli bättre inom hela den juridiska processen.
Vi har idag en allvarlig situation när många som utsatts för sexualbrott inte ens gör någon anmälan, då möjligheterna att få en fällande dom känns hopplöst små. Vi hör till och med exempel på poliser som uppgivet konstaterat att de inte ens skulle råda den egna dottern att anmäla en våldtäkt, då det riskerar att leda till en smärtsam rättsprocess utan att gärningsmannen fälls. Resonemanget känns vidrigt, men statistiken talar sitt tydliga språk.
Genom att införa en samtyckeslag kan vi få till en skiftning av infallsvinkel. Grundinställningen skall vara att kvinnan inte vill ha samlag om hon inte uttryckt en vilja, ett ja till sex. De som argumenterar mot en samtyckeslag utifrån ståndpunkten att det blir svårt att döma om ord står mot ord när det saknas teknisk bevisning, missar att lagstiftning är mycket mer än den faktiska tillämpningen i domstolen.
Lagstiftning är också en kodifiering av rådande etiska och moraliska normer i samhället. Vi ändrar vår lagstiftning allt eftersom värderingar förändras, ibland med lagstiftningen i släptåg, ibland som spjutspets. Visst, brott är inte alltid lätta att bevisa bara för att lagar stiftas. Men lagarna gör ändå nytta. Jämför förbudet mot barnaga som infördes på 70-talet.
En ringa barnmisshandel i hemmet utan medicinska konsekvenser är mycket svår att bevisa, men lagen har likafullt varit mycket framgångsrik som normskapare och ifrågasätts knappast av någon.
Om samhället på samma sätt tydligt markerar att det inte är tillåtet att ha sex utan samtycke blir lagen både ett viktigt stöd för dem som vill avvisa ovälkomna sexuella handlingar, och en väckarklocka för den som blir avvisad, att detta är en gräns som inte får överträdas. Att det inte bara är ett teoretiskt resonemang visar utfallet i Storbritannien, där en omfattande informationskampanj om den samtyckeslag som finns i landet tycks ha bidragit till att minska antalet våldtäkter.
Vi svenskar brukar i många fall se oss själva som ett föregångsland i jämställdhetsfrågor. Men så icke i sexualbrottslagstiftningen, där länder som USA, Belgien, Cypern, Bulgarien och England ligger långt före oss. Dags att ett nej betyder nej också i Sverige!
Niclas Malmberg, riksdagskandidat (MP)
Åsa Tinnerholm, ordförande MP-Enköping