Vi nås dagligen av rapporter om hur kvinnor far illa i världen och även här hemma – eller för den delen litet mer i smyg är diskriminerade eller undanskuffade.
Det är stort och smått blandat. Det går naturligtvis inte att jämföra organiserade våldtäkter, som ett led i krigföringen i konfliktdrabbade områden, eller så kallad fruimport, där kvinnor blir utnyttjade och sedan bortkastade, eller kidnappningar av unga flickor som, tvingas gifta sig med män de aldrig själva skulle ha valt, med de aktuella klagomålen över att det finns för få kvinnor i bolagsstyrelser och företagsledningar.
Visst kan man säga att det är synd om kvinnor. Men det hjälper inte att tycka synd om. Det förändrar inte världen – eller Sverige. Ingen kan förändra världen på egen hand. Men alla kan göra något.
Det är därför vi har engagerat oss i Zonta, en världsomspännande organisation som vill åstadkomma något för att stärka kvinnors ställning, här hemma och i världen. Det kan handla om lagstiftning men också om konkreta insatser.
Vi arbetar med opinionsbildning, i stort och smått. Vi arbetar med våra internationella projekt, blygsamma i skala, eftersom vi bara har våra medlemsavgifter som finansiering, men som kan göra viss skillnad. Det handlar om sådant som att via enkel sjukvård förhindra överföring av hiv/aids från mor till barn i Rwanda, att aktivt delta i stadsplanering för att få fler upplysta platser i städer i Honduras, där kvinnor inte skall behöva känna sig rädda för överfall, och att bidra till förlossningsvård i Liberia som gör att särskilt yngre kvinnor inte går sönder inuti. I alla dessa projekt samarbetar vi med olika organisationer inom FN:s ram.
Vår grundtanke är att det inte hjälper att sitta hemma och klaga på att allting inte är som i den bästa av världar. Det finns massor av viktigt arbete för att åstadkomma något bättre och där vill vi vara en del.
Det är trångt om medieutrymmet och uppmärksamheten i offentligheten. Och det är ju katastroferna och den häftiga dramaturgin som har lättast att nå ut. De små positiva insatserna som ändå görs på många fronter har svårare att väcka uppmärksamhet och medieintresse.
Det fanns en populär slogan för några år sedan: ”Kvinnor kan.” Det är klart att vi kan. Det är nästan genant att det skall behöva sägas. Vi är inte mindre begåvade än män. Vi har inte mindre livserfarenhet att bidra med än män. Och de allra flesta av oss här hemma har absolut inte mindre professionell erfarenhet än män.
Så varför ser det ut som det gör? Den allra enklaste – och förmodligen sannaste – förklaringen är att kaka söker maka. Vi söker oss till dem vi känner och litar på. Och historiskt har det varit män som känt och litat på andra män. Det är ingenting konstigt med det.
Men därför är det också nätverksfunktionen inom Zonta som är viktig. Vi möts utifrån olika yrkeserfarenheter, ju fler olika desto bättre, och kan i den formen åstadkomma de kontakter som män i alla tider har haft, fast mindre organiserat. Blir man inte inbjuden så får man väl ordna sin egen fest!
Vi kan ha olika åsikter om hur eventuell lagstiftning skall användas för olika slags kvotering. Men det är inte huvudfrågan. Huvudfrågan är att vi själva måste vara aktiva, ses, synas och höras i olika sammanhang där beslut fattas. Och dessutom göra litet praktisk nytta.
Det finns många biståndsorganisationer och det finns många nätverk, mer eller mindre organiserade. Men att kombinera olika slags insatser är en styrka. Och här, som i många andra sammanhang, gäller att ensam inte är stark. Tillsammans kan vi faktiskt åstadkomma något. Sverige har fått ett visst rykte som jämställd nation. Men de problem som återstår här hemma är inte bara västerländska lyxfrågor. Det är lika livsviktigt för oss som för andra länder i världen att ta vara på kvinnors kraft och duglighet, även om bilden ser olika ut. Men kraften och dugligheten finns där överallt, om den bara tillvaratas.
Vi behöver stödja utsatta kvinnor i andra länder. Vi behöver arbeta för kvinnors rätt och skyldighet att delta i samhällets utveckling. Vi behöver ha både lokala och internationella nätverk. Och vi behöver ibland höja rösten.
Irene Jankowiak, gymnasielärare
Gunnel Arrbäck, f d statlig verkschef
Ingela Berggren, verksamhetschef
Käthe Elmgren, specialist i psykiatri och rättspsykiatri
Anne-Li Stjernholm, affärsutvecklingschef
UNT 7/3 2013