Inför Europaparlamentsvalet i maj väntas de europeiska partifederationerna för första gången presentera kandidater för ordförandeposten i EU-kommissionen. De Europeiska socialdemokraterna nominerade i helgen Martin Schulz, den tyske talmannen i Europaparlamentet.
Konservativa EPP beslutade i fredags vid partiets kongress i Dublin att man lanserar Luxemburgs tidigare premiärminister Jean-Claude Juncker.
Liberalerna har lanserat den belgiske tidigare premiärministern Guy Verhofstadt. Vänstern lanserar grekiska Syrizas ordförande Alexis Tsipras och de gröna har två ledande kandidater, Ska Keller och José Bové.
Bakgrunden är Lissabonfördragets nya bestämmelser, där utfallet i Europavalet ska påverka tillsättningen av kommissionens ordförande. Det är en potentiellt betydande förändring – och politisering – av EU.
Men det finns ett par problem med den nya reformen. Ur ett svenskt perspektiv är det särskilt bekymmersamt att svenska partier varken tydliggör den nya processen eller sina egna ställningstaganden.
Lissabonfördraget, som trädde i kraft 2009, har i flera avseenden medfört utökade möjligheter för parlamentet att agera lagstiftare i EU tillsammans med ministerrådet. En annan förändring av betydelse är att EU-kommissionens ordförande ska föreslås av Europeiska rådet med hänsyn till utfallet i parlamentsvalet och sedan väljas av en majoritet av parlamentets ledamöter. På så vis önskar man förbättra den demokratiska styrkedjan i EU, höja temperaturen i valet och därmed locka fler att rösta.
Idén är att visa att det står mer på spel än att bara att välja in ett antal parlamentariker på nationella listor.
Och väljarna verkar tycka att en sådan utveckling skulle öka deras egen benägenhet att rösta i Europaparlamentsvalet.
När Eurobarometern ställde fråga om detta 2013 angav i genomsnitt 55 procent av respondenterna att en sådan modell skulle uppmuntra dem att rösta mer än i dag. Av svenskarna var det nästan tvåtredjedelar (62 procent) som svarade jakande.
Det finns dock en överhängande risk att ingen av de kandidater som under våren presenteras av de europeiska partifederationerna faktiskt kommer att bli kommissionens nästa ordförande.
Det är vanskligt att basera utsagor om framtiden på opinionsmätningar och tidigare valresultat, men det verkar ganska sannolikt att utfallet i valet i maj kommer att resultera i oklara majoritetsförhållanden i EP. Den ganska heterogena gruppen av EU-kritiker kan komma att få fler platser. Det kommer att göra det svårare att bilda majoriteter som skiljer höger- och vänsterblocket. En inte alltför vild gissning blir att de stora partigrupperna, konservativa EPP och socialdemokratiska S&D, i allt högre utsträckning kommer att rösta gemensamt. Då är det också troligt att de kommer säkra en samförståndslösning om att inte göra kommissionen till ett alltmer (parti)politiskt organ. En kommissionsordförande med en tydlig politisk färg och ett program som endast stöds aktivt av den största partigruppen (och dessutom kanske inte ens aktivt av alla nationella delegationer i den gruppen) skulle troligen få ett ganska svagt mandat.
Dessutom kommer medlemsstaterna troligen i stor utsträckning att vilja behålla kontrollen och makten över nomineringen av kommissionens ordförande. Det lutar åt segdragna förhandlingar och en kompromisskandidat som alla är lagom nöjda med. Det är nämligen också troligt att flera medlemsstater skulle känna sig hotade av en kommissionsordförande med ett eget demokratiskt mandat.
Risken finns alltså att de förhoppningar som knyts till den föreslagna politiseringen av EU, i form av en ökad konkurrens mellan partiernas toppkandidater, inte kommer att infrias.
Det visar att det kan vara problematiskt att sjösätta en institutionell reform innan de centrala aktörerna i systemet är redo att omfamna dess mening och konsekvenser. Så länge Europapartierna i huvudsak är lösliga förbund av nationella partier kan de inte förväntas strukturera paneuropeiska konfliktlinjer.
Och så länge många nationella partier tvekar, vilket inte minst är fallet i Sverige, om det goda med att skapa en genuin europeisk arena som kännetecknas av politisk konflikt, så löper detta experiment risken att bli ett slags fasad-politisering. Stigande förväntningar på valets betydelse kan leda till efterföljande besvikelse.
Alldeles oavsett hur det i slutändan går med försöken att politisera kommissionens ordförande bör de svenska partierna vara tydligare med hur man ser på detta.
I svensk debatt har denna process fått märkligt lite uppmärksamhet. Från väljarnas synpunkt vore det klargörande att veta vilka kandidater partierna stöttar och med vilken typ av engagemang de gör det.
Man får känslan av att de svenska partierna helst gör ett litet nummer av denna utveckling antingen för att de är principiellt emot den eller för att de inte till fullo stöttar de kandidater europapartierna har tagit fram. Alldeles oavsett skälen bör väljarna få en tydligare bild av partiernas ställningstaganden angående denna potentiellt viktiga förändring av EU.