Något som borde ha varit uppseendeväckande inträffade för nyligen i Sveriges riksdag. Beslut togs om en ny sekretessgrund. Bestämmelsen lyder: ”Sekretess gäller för uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget avtal eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs.”
Redan 1766 års tryckfrihetsförordning skyddade rätten att ta del av allmänna handlingar. Detta var ingen slump. För att en meningsfull samhällsdebatt skall kunna föras behövs ofta den kunskap som blott tillgång till olika dokument hos statliga myndigheter(senare även kommunala) kan ge.
TF har genom århundradena väl tjänat den svenska yttrande- och informationsfriheten, även om mörka mellanspel förekommit som under Gustav III och under andra världskriget.
Under förhandlingarna om EU-anslutningen under 1990-talet aktualiserades tryckfrihets- och offentlighetsfrågorna. Det traditionella svenska systemet innebär att grundregeln är offentlighet: allmänna handlingar är offentliga om inte särskilda skäl finns för sekretess. Inom EU och de flesta medlemsstaterna råder däremot en grundregel om sekretess: allmänna handlingar är sekretessbelagda om inte särskilda skäl talar för motsatsen. Till anslutningsakten fogade Sverige en förklaring av innebörd att offentlighetsprincipen och särskilt rätten att ta del av allmänna handlingar samt grundlagsskyddet för meddelarfriheten förblev grundläggande principer i Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv.
Uttalandet utgjorde dock inte någon juridiskt bindande överenskommelse, vilket medgavs i anslutningspropositionen.
När konstitutionsutskottet 1994 behandlade anslutningspropositionen försökte man ringa in vad man ansåg vara ”statsskickets grunder”. Därvid framhölls att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen liksom offentlighetsprincipen utgjorde nationella angelägenheter. EU kunde inte på fördragen grunda någon befogenhet att harmoniera reglerna på dessa rättsområden. Inom de områden där EU-institutionerna hade rätt att fatta beslut kunde det dock ”någon gång” beslutas regler som rörde offentlighetsfrågorna. EU kunde däremot inte besluta om regler av sådan räckvidd att de principer på vilka den svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen samt offentlighetsreglerna bygger rubbades.
Syftet med den bestämmelse som nyligen antogs sägs vara att säkerställa att svenska myndigheter kan uppfylla internationella förpliktelser om sekretess och tystnadsplikt i den utsträckning som behövs för att Sverige skall kunna delta i det internationella samarbetet om exempelvis frihandel. Nu ges en mörkare bild av inställningen inom EU. När Sverige förhandlar om internationella avtal för att få tillgång till hemliga handlingar som behövs för att tillgodose landets intressen är det inte ovanligt att motparten kräver att Sverige kan garantera att de uppgifter som erhålls inte förs vidare till utomstående. I många länder tillämpas en princip om ”originator control ” som innebär en vetorätt för ursprungsinnehavaren när det gäller utlämnande av en handling.
Påfallande är den nästan totala avsaknaden av en kritisk debatt om den nya sekretessbestämmelsen. De flesta remissinstanser hade intet att invända och i konstitutionsutskottet reserverade sig bara miljöpartisten Peter Eriksson.
Mig veterligt har ingen huvudstadstidning behandlat saken på ledarplats.
Man kan fråga sig varför regeringsförslaget kommer just nu. Sverige har ju varit medlem i EU i snart 20 år. Bakgrunden är följande. Konflikten mellan principen om ”originator control” och offentlighetsprincipen har redan från och med 1980-talet lösts genom att man varje gång den aktualiserats infört en specifik sekretessbestämmelse. Det nya är att man nu inför en generalklausul. Motiveringen är att man inte skall behöva ändra sekretesslagen varje gång det blir aktuellt att ingå ett avtal som innebär ett svenskt medgivande av sekretess.
Men frågan är om inte just generalklausulen innebär en grundläggande konstitutionell förändring. Om man tar offentlighetsprincipen på allvar behövs den offentliga prövning i varje enskilt fall som en lagändring möjliggör. Med en generalklausul ökar risken markant för en slentrianmässig hemligstämpling. I ett historiskt perspektiv ter sig den nya sekretessbestämmelsen ominös. Det blir återigen fallet att utländska myndigheter kan bestämma över svensk politik när det gäller yttrandefrihet och informationsfrihet.
Antagandet av den nya sekretessbestämmelsen innebär ett nederlag för offentlighetsprincipens vänner. Sverige tycks återigen gå in i en mörkare period när det gäller öppenheten.
Men slaget får inte ges förlorat. Vad som nu kan krävas är att tillämpningen av stadgandet systematiskt följs upp. KU bör varje år göra en grundlig genomgång av de avtal där Sverige medgett sekretess och redovisa resultatet för riksdagen. Massmedier måste ta sin granskande uppgift på allvar vilket hittills knappast skett i detta fall. Man bör också här som i andra sammanhang ställa frågan: vart har EU fört oss? Den bild som propositionen nu ger av offentlighet och sekretess inom EU är radikalt annorlunda än den som tecknades vid Sveriges inträde i denna sammanslutning.
Carl-Göran Algotsson
docent i statskunskap
Statsvetenskapliga institutionen
Uppsala universitet