Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skrev den 31/7 på DN-debatt om det öppna samhällets paradox, vilket fick teologie doktorn Annika Borg och kyrkoherden Christer Hugo att replikera: ”Islamkritik definieras ofta reflexmässigt som islamofobi i vårt samhälle. Den som vill bete sig likadant mot muslimer som mot andra människor – det vill säga förutsätta att man kan tala om saker och argumentera – förses med samma etikett som högerextremister och nationalister. Det är en process som pågått ett tag och som har blockerat debatter och skapat osunda föreställningar om muslimer som grupp.” (DN, 3/8)
Den som hängt med någorlunda i den ovanligt mångfacetterade debatten efter dåden i Norge anar att denna verklighetsbeskrivning – att islam inte får kritiseras i offentligeheten – påminner om den bild som är vanligt förekommande i kretsar där högerextremism är en etablerad ideologi, men vars anhängare inte vill förknippas med ordet högerextremism, till exempel kretsar som internetforumet Politiskt inkorrekt.
Nu vill jag förstås inte ens antyda att Borg och Hugo är högerextremister, verkligen inte, men vad jag däremot undrar är vems verklighetsbeskrivning de har köpt. Är det verkligen så att man inte får debattera islam i Sverige?
Ett snabbt sätt att undersöka frågan om islamdebattens frånvaro är att göra en enkel googlesökning. Om man gör det visar det sig att islam förekommer relativt ofta i det offentliga samtalet. En sökning på orden debatt och islam ger ett otal tidningsartiklar och videoklipp där islam debatteras och problematiseras på olika sätt och ur olika synvinklar.
När man har sett att det visst förekommer en debatt ligger det nära till hands att ställa nästa fråga: Vilka är det som inte får uttala sig om islam och vilka åsikter är det som inte får uttryckas? Om det är så att några åsikter är förbjudna måste vi, för demokratins skull, identfiera vilka de är.
Bland de som får uttala sig finns vänsterdebattörer, som Jan Guillou och Andreas Malm, som menar att islamofobin är utbredd och ett stort problem i vårt samhälle.
Sedan har vi högerdebattörer som menar att det islamistiska terrorhotet är det verkliga problemet och att islamofobin är, om inte ett inbillat fenomen, så åtminstone ytterst överdrivet. Per Gudmunson beskriver denna upplevda överdrift i en artikel i Svenska dagbladet 31/12 2010, med anledning av självmordssprängningen i Stockholm tidigare samma månad. Gudmunson avslutar artikeln i en uppgiven ton: ”Ett år har passerat i svensk terroristdebatt. Vilka ska vi lyssna på nästa år?”
Vidare har vi muslimer som själva antingen kritiserar eller helt tar avstånd från islam. I en artikel publicerad i Expressen 8/12-2008 skriver Abrar Akbar väldigt kritiskt om hur islam tolkas av de flesta muslimer och efterlyser ett samtal om islams problem.
De som oftast klagar över att de är försedda med munkavle när det gäller ”islamkritik” är extrema nationalister som menar att islam är en barbarisk religion och att muslimer inte hör hemma i Europa. Men faktum är att även deras företrädare får komma till tals i offentligheten.
Redan innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var Jimmy Åkesson inbjuden till SVT Debatt som handlade om islamofobi (6/3-2008). Där säger Åkesson att han motsätter sig begreppet islamofobi eftersom ordet fobi tyder på en psykisk störning och därmed stämplar dem som har vissa åsikter om islam. Han kallar det sedermera omdiskuterade moskébygget i Göteborg för kulturimperialism och påstår att en tredjedel av alla muslimer i Storbrittanien vill att Storbritannien ska bli muslimskt och införa sharialagar. Allt detta säger han utan att någon vare sig avbryter, grälar eller säger emot.
Så vad är det som inte får sägas om muslimer i det offentliga samtalet i Sverige? Det är onekligen svårt att uppfatta den påstådda tystnaden.
Alma Kirlic
frilansjournalist
UNT 21/8 2011