När landstinget på 90-talet succesivt stängde ner sjukhusverksamheten i Ulleråker började de som ägare av marken planera och bygga bostäder på området. Arbetet gjordes med stor fingertoppskänsla, den nya byggnationen integrerades med den gamla och stora delar av områdets unika miljö bevarades.
Uppsala kommun förvärvade senare marken för att exploatera Ulleråkersområdet vidare. Det stod dock snart klart att endast en mindre del av området kunde bebyggas, och att man bara kunde konstatera att man gjort en dålig affär. Kommunen kunde då ha valt att acceptera förutsättningarna genom att agera långsiktigt och ansvarsfullt. I stället valde man hänsynslös exploatering av den mark som är kvar att bygga på, med förödande konsekvenser för en av Uppsalas mest unika park- och kulturmiljöer.
Så här ser omfattningen av byggnadsplanerna på Ulleråkersområdet ut: På en yta av mindre än halv kvadratkilometer, ungefär dubbelt så stor som Stadsträdgården, ska kommunen bygga bostäder för cirka 19 000 personer.
Det kan jämföras med Enköpings tätort, som har en befolkning på cirka 20 000 på en yta av drygt 10 kvadratkilometer. Eller Manhattan, som är en av de mest tätbefolkade platserna i världen, och har cirka 26 000 invånare per kvadratkilometer. Nya Ulleråkersområdet kommer att ha en befolkningstäthet på över 40 000 invånare per kvadratkilometer.
Vad händer med den känsliga miljön på Ulleråkersområdet? Nästan hela beståndet av 300-åriga tallar sågas ner, några enstaka sparas.
De små grönområden som blir kvar i Ulleråkersområdet kommer bli hårt ansatta då över 20 000 personer ska vistas där. Det blir knappast en mänsklig miljö för barnen att växa upp i.
Kommunen tänker till och med bebygga den lilla parkbiten man köpte in till områdets förskola för drygt tio år sedan, då för att ge barnen en fin miljö att leka i och en pulkabacke att åka i på vintern. Och trots länsstyrelsens tveksamhet riskerar kommunen Uppsalas viktigaste vattentäkt. Det med oöverstigliga konsekvenser och kostnader om något skulle hända i framtiden.
Är det här grön miljöpolitik på 2000-talet?
Uppsala har en biltäthet på 38 procent av befolkningen, vilket är lågt i jämförelse med rikets genomsnitt. Det betyder att det skulle behöva planeras in cirka 7000 parkeringsplatser på området. Att bygga så många parkeringsplatser skulle dock innebära att en stor del av den exploaterbara marken tas i anspråk.
För att byggnationen av Ulleråker och liknande mastodontprojekt ska vara genomförbara i framtiden ändrades parkeringsnormen i Uppsala nyligen från 0,8 bil till 0,5 bil per lägenhet större än 46 kvadrat. Det innebär att endast cirka 17 procent av de boende på nya Ulleråkersområdet kan ha bil. Vi lever i ett samhälle där många hushåll är beroende av bilen och räknar med att våra politiska företrädare planerar för det.
Hur blir trafiksituationen när både Rosendal och Ulleråker är utbyggt? Det är redan idag trångt på Kungsleden och Dag Hammarsköldsvägen vid rusningstrafik. Utan en utbyggnad av trafiklederna i området har vi trafikkaos att vänta. Har Uppsala kommun gjort så dåliga markaffärer att de inte har råd att bygga en stad med fungerande infrastruktur? Och var är den politiska debatten?
Är det så att alla partier i kommunfullmäktige har varit med och försatt Uppsala i den här situationen? Det går inte att tänka bort vårt bilberoende i ivern att framstå som miljömedveten och innovativ, och samtidigt skövla hundraåriga träd, skapa längre bilköer och öka utsläppen. Risken är stor att politikerföraktet och misstron till de folkvalda växer.
Om vi inte kan finansiera byggandet av en modern stad med gröna visioner där människor kan trivas, måste vi tänka om. Kommunen kanske tillfälligt behöver höja skatten nu när Uppsala växer. Intäkterna kommer sedan, när vi blir så många fler.
Per Båth
Boende i Ulleråkersområdet