Tjernobylolyckan har inte orsakat något dokumenterat skadefall i Sverige, men antas fram till år 2036 orsaka 350 extra cancerfall. Under samma tid förväntas 1 000 000 cancerfall av andra orsaker. Troligen blir det inte något extra cancerfall alls.
Rädsla orsakar stress. Långvarig stress är psykiskt påfrestande och försvagar immunförsvaret.
Med jästsvampar kan experiment utföras som är omöjliga att göra med människor eller djur. Jäst förökar sig snabbt och man kan forska på miljontals organismer. I vår kropp finns inga vävnadsceller som kan dela sig lika snabbt som jästcellerna. Snabbväxande celler, det vill säga celler som delar sig snabbt är känsligast för strålning. Jästsvampens celler har samma uppbyggnad som våra egna, och är lika känsliga för strålning. Molekylärgenetiker (utforskar arvsmassan i detalj) visste redan på 70-talet vad som händer då jäst utsätts för hög, respektive låg engångsbestrålning och ständig lågdosstrålning.
Vid låga nivåer lagades skadat DNA (arvsmassa som innehåller gener) och jästen fick inga bestående skador.
Svag strålning träffar sällan arvsmassan och då det inträffar lagas skadan snabbt. Joniserande strålning av olika grad har alltid funnits och utan skyddssystem skulle ingen art, inklusive människan, ha överlevt. DNA-polymeras, som normalt gör nya kopior av arvsmassan, ansågs utföra lagningen. Nu tror man att det finns ett annat supereffektivt reparationssystem.
En koncentrerad strålningsdos är farligare än samma dos fördelad över året. Vid låga doser elimineras skadorna helt och hållet i en normal cell.
Den linjära riskberäkningsmodellen som fortfarande används överskattar därför skadorna av svag strålning. När strålningen blir stark hinner reparationssystemet inte med. Då kan också båda DNA-strängarna inom samma område skadas och reparation blir omöjlig eftersom en oskadad sträng mitt för skadan behövs som mall. DNA-spiralen liknar en snodd repstege. Stegens rep motsvarar DNA-strängarna, om bägge repen gått av och några pinnar försvunnit går stegen inte att laga.
Den linjära riskberäkningen har sitt ursprung från Hiroshima och Nagasaki. Radioaktivitet var då något nytt och skrämmande. DNA-struktur och DNA-reparation var okända begrepp, därför trodde man att flera små skador gradvis blev större. Tillåten stråldos sattes till en tusendel av den dos där skada kunde uppkomma.
Jämför man låga stråldoser med kemikalier, till exempel nitrosaminer eller dioxiner, är kemikalierna farligare. De stannar i cellen och skadar under lång tid.
En hundradel av farlig koncentration brukar vara tillåtet gränsvärde. Kemikalier tillåts alltså ha cirka tio gånger högre koncentration än motsvarande norm för strålning.
Varje strålningsfoton kan enkelt registreras med en geigermätare som då knattrar olycksbådande (foton är en sorts strålningspaket, till exempel solljus). Men varje foton kan endast orsaka begränsad skada om den träffar i DNA-spiralen, sedan är dess energi förbrukad.
Farliga kemikalier är svårare att påvisa. De är osynliga för ögat och kan i en cell orsaka svåra skador då de snabbt angriper DNA-spiralen på flera ställen efter varandra. Liknande skador uppkommer om cellen utsätts för hög stråldos under kort tid.
Vi bör vara försiktiga med kemikalier och inte oroa oss i onödan för låga doser av radioaktiv strålning.
Jan Skjöldebrand
molekylärgenetiker
Institutionen för Molekylärbiologi
Uppsala universitet, åren 1972–1976
UNT 12/4 2011