Denna vecka håller Liberala ungdomsförbundet kongress här i Uppsala och jag är inbjuden som talare. Det skulle jag aldrig ha trott när jag gick i grundskolan, då var jag klassens blygaste tjej. Det värsta jag visste var att tvingas uppträda på roliga timmen och jag skulle inte ha tänkt tanken att kandidera till något elevråd. Men några år senare på politiska sommarkongresser med andra unga liberaler lärde jag mig att våga ta plats. Jag vore inte den minister jag är i dag utan mina politiska år i Liberala ungdomsförbundet.
Som före detta förbundsordförande blir jag lätt nostalgisk när jag återvänder till dessa klassiska sommarläger. För det är en berusande känsla att som ung idealist vara på en politisk sommarkongress. Att sitta uppe halva natten och prata politik. Att få lära sig handfast retorik från en talarstol som du sedan har stor nytta av i livet. Att skolas demokratiskt genom omröstningar och argument.
De politiska ungdomsförbunden skrivs ofta ned i svensk media. Ibland med rätta efter fruktansvärda bidragsskandaler, ledarlöst ledarskap, eländiga maktkonspirationer eller oacceptabelt medlemsfusk. Men vi glömmer samtidigt ofta att de är fantastiska plattformar för att samla, skola och slussa unga samhällsengagerade in i politiken. Och kopplingen är tydlig. Det finns ingen annanstans i världen med så många unga folkvalda politiker som just i Norden. Politiska ungdomsförbund spelar en viktig roll i detta.
I somras fyllde jag 37 år och befinner mig i den så kallade yngre medelåldern. I Sverige är det inget unikt med en minister i min ålder och vi är flera i regeringen i samma åldersintervall. Men i politiska sammanhang utomlands är jag nästan alltid yngst. På ministermöten i Bryssel är jag inte bara yngst utan tyvärr också en av ytterst få kvinnor vid sammanträdesbordet. Fler EU- länder skulle må bra demokratiskt av fler aktiva ungdomsförbund.
Visst finns det fortfarande stora utmaningar i Sverige när det gäller ungdomars demokratiska medverkan, men det går i rätt riktning. I valet 2010 deltog nämligen rekordmånga förstagångsväljare, vilket är en ökning med tre procentenheter om vi jämför med valet 2006. Förstagångsväljarnas valdeltagande nådde upp till hela 79 procent. Bland dessa röstade 81 procent av tjejerna och 78 procent av killarna.
Även bland de folkvalda ökade antalet unga både vad gäller nominerade och invalda 18-25 åringar.
På nationell nivå till riksdagen ökade andelen unga ledamöter från 1,2 procent efter valet 2006 till 2,3 procent efter valet 2010. Till landstingsfullmäktige ökade andelen unga från 1,5 procent till 2,8 procent och på kommunfullmäktigenivå från 3,1 procent till 4,6 procent.
Men givetvis bör vi göra ännu mer för att öka samhällsengagemanget hos unga. Inte minst i skolan, där de politiska ungdomsförbunden spelar en oerhört viktig roll med sin närvaro vid bokbord och debatter.
Utvärderingar visar tydligt att politiska diskussioner i skolan tillsammans med skolval ökar kunskapen och intresset om politik och samhällsfrågor bland yngre. Detta vill jag ta vara på som demokratiminister och därför kommer regeringen att göra insatser för att stimulera till fler skolval och ännu högre valdeltagande bland unga.
2014 inträffar det så kallade ”supervalåret” i Sverige, då vi i september har val till både riksdag, kommun- och landstingsfullmäktige, men dessutom också väljer våra svenska parlamentariker i juni till Europaparlamentet. Detta valår blir ett utmärkt lackmustest på hur väl politiska partier, väljare och ungdomsförbund lyckats i att matcha fram fler unga till makten och Sveriges framtid.
Birgitta Ohlsson
EU- och demokratiminister (FP)
förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet (1999-2002)
UNT 10/8 2012