Hur står det egentligen till med de svenska universiteten? De senaste veckorna har gett en rad dystra besked: Rektorsstrider, sjunkande internationellt genomslag, underkända system för kvalitetsgranskning.
Förvånande är det inte. Det är snarare en följd av en lång tids urholkning av universitetens egenkraft.
Svenska universitet har blivit allt mer beroende av extern finansiering och extern kvalitetsgranskning. Samtidigt har det akademiska kollegiets roll i styrningen av universiteten blivit alltmer diffus.
Denna problematik har många facetter. En av dem gäller hur universitetens ledningsfunktioner – styrelse och rektor – utses och hur de arbetar. Universitetens styrelser i Sverige domineras av samhällsföreträdare medan universitetens rektorer främst rekryteras – av samma styrelser – för sina managementtalanger och för sin förmåga att jämka samman olika gruppintressen.
En nyckelfaktor för att skapa starka och trovärdiga universitet är hur det akademiska ledarskapet rekryteras och hur det arbetar.
Ser man på de mest framträdande universiteten i Nordamerika och Europa har kollegiet till skillnad från i Sverige en mycket stark ställning. Universitetsledningarna har kollegiets förtroende att säkra och stärka kvaliteten i verksamheten. Ledarskapet åtnjuter kollegiets respekt men har samtidigt auktoriteten att utpeka visioner och mål för den samlade verksamheten. Framför allt arbetar det med att rekrytera framträdande lärare och forskare för att ytterligare stärka undervisning och forskning och därmed också universitetens renommé.
När frågor om universitetens tillstånd och det kollegiala systemets villkor aktualiseras måste man ifrågasätta om den svenska modellen håller.
Enligt högskoleförordningen ska styrelsen ”säkerställa att det vid högskolan finns en intern styrning och kontroll som fungerar på ett betryggande sätt”. Styrelsens lämplighet testas när stora problem uppstår, i synnerhet på den nivå som styrelsen närmast står i kontakt med – nämligen universitetets högsta ledning.
Ledningskrisen i Uppsala ger en vink om att denna typ av styrelse, inrättad utifrån en näringslivsmodell men politiskt utnämnd, inte verkar kunna göra jobbet.
Haveriet kunde föra något gott med sig om det blev startskottet för en omvärdering av den nuvarande modellen för akademiskt ledarskap. Universitet liknar i själva verket inte företag. Verksamheten bestäms till stor del av arbetet inom institutioner, forskargrupper och lärarlag.
En sådan dynamisk och mångfacetterad miljö kan inte ledas utifrån en näringslivsmodell med linjestyrning översiktligt övervakad av ett antal allmänkompetenta styrelseproffs.
Universiteten behöver en ledning som förstår villkoren för den kunskapsproduktion och kunskapsspridning som är det moderna universitetets livsnerv. Akademisk verksamhet kräver akademiskt ledarskap med hög legitimitet, ödmjukhet inför det akademiska arbetets villkor samt djärva visioner och höga mål. Universitetens styrelser måste tillse att sådant ledarskap rekryteras och att det verkligen fungerar. De måste hålla sig noga informerade om hur det egentligen står till på universiteten och agera proaktivt när problem hotar att uppstå. Den nuvarande oklara ledningsmodellen måste ändras så att universitetsstyrelsernas legitimitet och akademiska ansvar säkras.
Mats Benner, professor i forskningspolitik
Lunds universitet
Sven Widmalm, professor i idé- och lärdomshistoria
Uppsala universitet