Snart är sommaren över. Det är augusti och till hösten väntar studier och arbete. Men redan nu är det många ungdomar och barn som känner oro inför att skolorna börjar igen. De är oroliga över att inte få några vänner, att skolan ska bli för svår eller att de inte ska passa in. Hos dessa ungdomar finns det två grupper som är speciellt utsatta. Det är de med läs och skrivsvårigheter samt den något bortglömda gruppen elever med problem med matematik. För många av dem är skolstarten en mardröm. Oron över att inte hänga med i undervisningen och bli stämplad som dum och obildad förstör de sista veckorna av sommarlovet.
Jag vet hur det känns. Jag har varit en av dessa ungdomar. Jag har legat vaken och bävat inför matematiklektionerna. Många av dem har säkerligen plågats med extrauppgifter under sommaren för att ha en rimlig chans att kunna följa med i undervisningen.
Känslan av att inte räcka till, inte förstå och inte kunna tillgodogöra sig den kunskap som man förväntas behärska är en känsla av förtvining. Man äts upp av oron över att man inte duger, att det inte spelar någon roll hur mycket tid man lägger ned på att läsa och räkna eftersom det inte tjänar något till.
Dessa ungdomar förtjänar samhällets stöd. Det handlar inte om att räkna eller läsa mera. Jämfört med elever med toppbetyg lägger många av dem redan nu ner avsevärt mycket mer tid på de ämnen som de har svårt för. Det handlar heller inte om ovilja att lära sig, utan det är för att det att det inte går. Hjärnan blir som teflon, allt rinner av och ingenting fastnar.
Problemet för många elever med särskilt dyskalkyli, det vill säga som har svårt med matematiken, är att de får fel typ av hjälp. Eftersom matematik är ett ämne som länge har förknippats med intelligens och begåvning tror många att dessa elever är lata eller obegåvade. Resultatet bli att de blir stämplade som dåliga i alla ämnen. Deras begåvningar i andra ämnen kvävs på grund av att de blir missförstådda. Hjälpen riskerar därför att bli missriktad och förstärker elevens känsla av oduglighet.
Men hur ska man hjälpa dessa elever? Det är inte alltid så lätt att närma sig elever eller vänner med denna problematik. Mitt råd är att ta diagnoserna på allvar. Visa eleverna respekt. Har du ett barn, kompis eller elev som visar tendenser till att ha problem med matematik eller språk, ta reda på vilket problemet är. Tänk inte att hon eller han inte skulle ha någon begåvning. Hjälp henne istället att få hjälp i tid.
Det finns specialutformad pedagogik för dem med dyslexi eller dyskalkyli. Privatlektioner, som kommunen betalar, är också en möjlighet. Därtill är det viktigt att eleverna får studiekamrater. Tillsammans kan eleverna stötta varandra. Det är viktigt att skapa en trygg miljö där det är tillåtet att göra enkla fel och ställa frågor utan att någon behöver känna att hon gör bort sig.
Jag önskar er alla som har dyslexi eller dyskalkyli en bra skolstart. Jag vet hur det känns att sitta längst bak i klassrummet och känna sig dum. Jag vet hur det känns att sitta och gråta på toaletten efter mattelektionen. Jag hoppas att ni slipper uppleva detta och får den hjälp som ni har rätt till.
Ylva Engström
Uppsala
UNT 8/8 2011