Den 9 augusti var ärkebiskop Anders Wejryd i Mo i Rana, Norge, på ett möte om urfolkens rättigheter och rennäringens framtid. Wejryd pekade på att renskötarna pressas av aktuell rovdjurspolitik, klimatförändringar, vindkraftverk och gruvor. I det här sammanhanget kan det vara värt att rekapitulera det svenska Samelandets historia (jfr Norberg B: Human rights and indigenous peoples, 2011).
Det som idag kallas Sameland, i stora drag identiskt med Norrland, integrerades i Sverige i perioden 1500-1800. I den processen spelade den tidens renskötare en nyckelroll. Samspelet mellan renskötare och stat byggde på mjöl och smör i den ena riktningen, pälsverk, kött och fisk i den andra. Sameland bidrog väsentligt till svensk produktion.
Näringarna i Sameland var privat egendom ända fram till slutet av 1800-talet. De kunde köpas, säljas, ärvas. Befolkningen flyttade fritt mellan verksamheter och språk. Under 1800-talet blev renskötseln olönsam. En bidragande orsak var att vildrenen utrotades. Den nomadiserande renskötseln krävde mer arbete än vildrensjakt och gav långt mindre inkomster.
Renskötseln hade fortfarande en central roll i försvaret av de svenska gränserna. Men folket strömmade ut ur renskötseln in i det svenska samhället, som erbjöd bättre villkor. Myndigheterna försökte lösa renskötselns problem genom att göra den till ett ärftligt monopol. De lagar som fortfarande i huvudsak reglerar renskötseln kom på plats omkring 1890. Parallellt med utvecklingen av renskötseln som en planhushållning under senare delen av 1800-talet, började man uppfatta renskötarna som ett urfolk, med olika sinsemellan besläktade dialekter, inget skriftspråk.
I dag räknar man med att det finns 20 000 till 40 000 avkomlingar till forna tiders renskötare i Sverige, samer. Endast ett hundratal av dessa samer lever idag helt eller delvis av renskötsel.
Ur ekonomisk och finansiell synpunkt blev den statliga regleringen av renskötseln en Ebberöds bank. Budgetpropositionen 2008 indikerade att rennäringen då kostade samhället 500-800 miljoner per år i direkta och indirekta stöd. Därtill kom trafikolyckor, personbil mot ren, i storleksordningen 2000 krockar per år. Slutligen orsakade den extensiva renskötseln skogsskador i miljardklass.
De flesta samer lever i dag av vad vatten, vind, skog och gruvor ger, transporter och förädling medräknade.
Det är förtjänstfullt att Wejryd lyfter fram renskötarnas problem. Om renskötseln ska bli lönsam igen och skonsam mot människor och djur, måste den struktureras om – jakt på vildren, gårdsbruk med tamren inom stängsel, samspel med naturturism och kulturturism.
Slutligen måste samma rättigheter och skyldigheter gälla alla medborgare, både folk och urfolk. Det är dags att rasistiska och lingvistiska definitioner av same ersätts av en geografisk definition. Same är den som bor i Sameland eller äger fastighet i Sameland.
Bo Norberg
Redaktör tidskriften Rondellen
UNT 29/8 2013