Upprörande hanterat av JK
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De före detta läkarna har fått sina liv förstörda. Vi är många som är övertygade om att det helt saknas bevisning för att de två skulle ha något med Catrine da Costas död och styckning av hennes kropp att göra. Bland de övertygade finns många framstående representanter för de vetenskaper som har betydelse för bedömningen av den aktuella bevisningen: juridik, utsagepsykologi, psykologi, rättsmedicin med mera. Per Lindeberg har i boken Döden är en man och läkarnas ombud Anders Agell har i tidigare resningsansökan och nu i stämningsansökan gått igenom hela bevisningen och visat att detta är en fruktansvärd rättsskandal.
JK anger i sitt svaromål som en grund för bestridande att läkarnas skadeståndsanspråk i sin helhet är preskriberade.
JK säger med andra ord att även om läkarna skulle ha vållats skada genom domstolars och myndigheters försummelse så vill JK inte att deras sak skall prövas därför att skadeståndsfordran uppkom för mer än tio år sedan.
JK:s inställning upprör mig. Skall staten möta ett krav av detta slag från två medborgare genom denna formella invändning? Det är oetiskt. Det stämmer inte överens med statens inställning till kravet från neurosedynskadade och kravet från tvångssteriliserade. Där gjorde staten inte någon preskriptionsinvändning när kraven framställdes trots att det i de fallen gått betydligt mer än tio år efter de skadegörande handlingarna. Var detta orsakat av att det var politiskt korrekt att JK då tillmötesgick skadeståndskraven?
Göran Lambertz har visat empati och civilkurage när det gäller felaktigt dömda. Det förvånar mig att Lambertz i denna sak inte vill medverka till att läkarna får resning eller upprättelse genom att deras sak prövas i ett skadeståndsmål.
Han har som skäl för sin inställning angett att han inte anser saken vara "uppenbar". Han hänvisar till att Lars Borgnäs i sin bok Sanningen är en sällsynt gäst framhåller läkarnas skuld vad gäller styckningen.
Att rikets högste jurist inte förstår att Borgnäs analyser är ovederhäftiga och att boken är ett av historiens grövsta förtal av framför allt obducenten är upprörande.
Obducenten har inte anmält Borgnäs och Nordstedts förlag till åtal på grund av att han inte tror på den svenska rättvisan. Jag förstår honom.
När JK inte ville acceptera en frivillig skadereglering i anledning av läkarnas krav var skälet bland annat att anspråket var av sådant slag att det lämpade sig bättre att prövas i domstol. Lambertz har också i flera sammanhang sagt att läkarna åter borde få sin sak prövad i en ny rättegång. Men varför då preskriptionsinvändning?
Agell har anfört goda skäl för att skadeståndsanspråket inte är preskriberat. Jag vädjar ändock till JK att återta preskriptionsinvändningen. Jag kan nämligen inte befria mig från oron för att tingsrätten tar tillfället i akt att genom att godta denna invändning bli av med ett besvärligt mål.
Det krävs nämligen mycket arbete, mycket empati och kurage av de domare som skall bifalla läkarnas talan.
Det bästa vore dock om Lambertz i linje med den empati och det kurage han visat i andra liknande saker medverkar till att läkarna får resning.
Anders Frigell
advokat och författare Uppsala
UNT 22/9 2007