Hur kan en ängsblomma från Uppsala vara intressant för människor i hela världen? Vad är det för likhet mellan Årike Fyris och pyramiderna i Egypten? För att svara på dessa frågor måste vi se på Uppsala i ett internationellt perspektiv.
År 1999 publicerade Life Magazine en lista över de hundra viktigaste personerna under millenniet 1000–2000. Endast en svensk fanns med på listan, Carl von Linné.
Jag tror att vi som har upplevt Uppsalas Linnéjubileum 2007 inte längre kan tvivla på att Linné är Sveriges internationellt mest kända person till både namn och gärning. Till Linnés ära åkte Japans kejsare på sitt första privata besök och resan gick till Linnés Uppsala.
Det finns en viktig skillnad mellan det linneanska kulturarvet och alla andra kulturarv i Uppsala. Det linneanska kulturarvet är världsberömt på ett sätt som inget annat i vår stad eller i vårt land är.
Men hur kan en ängsblomma från Uppsala vara intressant för hela världen? En orsak är att vetenskapen behöver en insamlad växt för varje växtnamn så att man vet vilken organism i naturen som namnet ska knytas till. Växten måste vara en som man vet att den namngivande forskaren verkligen har studerat, och samma regler gäller även för djuren. En sådan insamlad växt kallas för ett typexemplar. Eftersom Linnés svenska herbarium till stor del har försvunnit så saknas det typexemplar för många av våra växtnamn.
Men var kan vi då samla in växter som vi vet att Linné har studerat? Jo, längs hans exkursionsvägar kring Uppsala, de så kallade Linnéstigarna.
Linné visade växter på olika platser och studenterna skrev protokoll. Protokollen har bevarats och därför vet vi var vi kan återfinna växterna i dag. Dessa linneanska växter har ett vetenskapligt värde. Helt nyligen har Uppsalaforskare samlat in småfingerört från Uppsalaåsen för att få ett typexemplar till Linnés namn Potentilla verna.
En inventering gjord av Upplands Botaniska Förening 2009 visade att ungefär 100 av de växter som Linné visade sina studenter ännu finns kvar i Årike Fyris. När även Hågadalen och Jumkil inventerats hade man hittat totalt 300 växter.
Tillsammans med det fyrtiotal trädgårdsväxter som har överlevt från Linnés odlingar i Hammarby utgör dessa vilda växter ett biologiskt kulturarv som är helt unikt för Uppsala. Linnés växter har alltså inte bara ett vetenskapligt värde utan även ett stort kulturhistoriskt värde.
Som vi vet består Uppsalas linneanska kulturarv inte bara av bevarade växter och djur, utan även av byggnader, trädgårdar och de landskapsrum som ger Linnés Hammarby, Linnés Sävja och Linnéstigarna stora upplevelsevärden. Detta världsberömda kulturarv finns bara i Uppsala och ingen annanstans i världen.
Det är på grund av det unika värdet och autenticiteten i Uppsalas linneanska kulturarv som Sveriges regering 2009 satte upp ett förslag till ett vetenskapligt världsarv The Rise of Systematic Biology på Unesco:s tentativa lista. Världsarvsprojektet drivs av länsstyrelsen i Uppsala län i nära samarbete med intressenterna, bland annat Uppsala kommun.
Enligt Unesco ska ett världsarvsområde vara skyddat av nationell lag. Området ska också vara tillräckligt stort så att de unika värdena kan säkerställas. I det föreslagna världsarvet ingår Årike Fyris som hyser hundra linneanska växter, ett område vars framtid som naturreservat just nu ligger i våra folkvaldas händer. I världsarvsförslaget ingår även Linnés Hammarby, Linnéträdgården, Hågadalen, Fäbodmossen i Jumkil och Råshult i Småland. I andra länder ingår platser som har vetenskaplig betydelse för 1700-talets biologi. Dessa platser ligger i USA, England, Sydafrika, Japan, Australien, Nederländerna och Frankrike.
I alla dessa länder har det svenska världsarvsförslaget gått upp på regeringsnivå. På grund av Linnés vetenskapliga gärning är Uppsala navet i världsarvet. Utan Uppsala blir det inget världsarv.
Likheten mellan Linnés exkursionsmarker i Årike Fyris och pyramiderna i Egypten blir här uppenbar. Båda är världsunika kulturmiljöer. Pyramiderna har redan världsarvsstatus. Årike Fyris kan inom några år ha det. Men det måste först och främst få ett lagligt skydd som kan bevara det.
Vilket ansvar har vi i Uppsala för att bevara vårt unika linneanska kulturarv? Jag skulle säga att vi har ett ansvar inför hela världen. Vi måste höja blicken. Att en stad börjar se på ett kulturarv som ett möjligt världsarv innebär att initiera ett bevarande för framtida generationer.
Det är dags för oss medborgare i Uppsala och våra folkvalda att omvärdera begreppet ”utveckling” för Uppsala som stad. I och med världsarvsförslaget har vi fått helt ny information att räkna med i vår planering.
Det är hög tid att göra ett omtag för stadsplaneringen i det linneanska landskapet sydost om Uppsala, från Årike Fyris till Linnés Hammarby.
Vi har ett potentiellt världsarv att utveckla som kommer att bli en rikedom för vår stad, en rikedom för världen, en rikedom för framtiden. Låt oss skapa något som vi tillsammans kan se tillbaka på med stolthet och glädje.
Mariette Manktelow
botaniker
UNT 15/4 2011