Så sa en amerikansk äldre herre på flyget från Köpenhamn till Chicago hösten -97 när jag berättade att jag var på väg till staden Boulder i Colorado för att börja som postdok vid University of Colorado. Hans son hade pluggat där och Boulder var känd i USA som en liberal och hippieinfluerad stad vid foten av Klippiga bergen, i dag en stark "hightech hub" som hämtat hem tre Nobelpris de senaste tjugo åren.
Liknande städer är Ann Arbor i Michigan och Madison i Wisconsin. Dessa tre städer har vardera 100 000 respektive 300 000 invånare, högt rankade universitet och är kända i USA som öppna, välmående och kulturellt attraktiva städer där nya idéer föds och frodas.
Uppsala framställs ofta som en stad på väg att byta skepnad från småstad till storstad, och ofta fokuseras på kommunens invånarantal.
Det må vara att det bor nära 200 000 i Uppsala kommun, men det tveklöst viktigaste skälet till förändringen är den allt större bredd som finns här.
Uppsala är i dag hem för människor från jordens alla hörn och kanter, för norra Europas främsta reggaefestival såväl som Livets Ord. Det är sannolikt Sveriges kör- och författartätaste stad, och medelåldern i Uppsala ligger några år under riksgenomsnittet. Och vilken annan mellanstor svensk stad får lika ofta besök av höga företrädare för FN, olika stater och religioner? Samma breda humankapital som finns i Uppsala finns bara i Stockholm och Göteborg, men där utspridda över större ytor.
Det faktum att Uppsala baserat på invånarantal inte kan klassas som storstad kan bli en av stadens verkliga styrkor, om man lyfter fram den mångfald som finns på en så pass liten yta.
Uppsala har en unik potential att bli landets i särklass hetaste smältdegel. Utbyggnaden av stadskärnan är därför mycket viktig så att samtliga invånare och kulturformer kan bli representerade där. Uppsala bör exempelvis kunna erbjuda minst samma kulinariska bredd som Stockholm, och än mer bli en internationell mötesplats som inbjuder till oanade och utvecklande kulturkrockar.
Musiken har fått en framträdande plats i Uppsala, medan andra kulturformer för en mer undanskymd tillvaro.
För att råda bot på detta behövs bland annat ett nytt konstmuseum på en plats som hjälper stadskärnan att expandera, och som redan framförts torde parkeringsplatsen söder om Tullhuset vara det ideala läget.
Svettis skulle kunna inrymma ett vetenskapshus med profil åt humaniora och samhällsvetenskap. Bollhuset kan rivas och ge plats åt ett mångfaldshus, ett hus för utställningar om och av olika folk, länder, religioner och kulturer, och vars glasfasader omsluts av Stadsträdgårdens träd.
Att ersätta Bollhuset med ett mångfaldshus skulle delvis också göra upp med en av Uppsalas skamligaste händelser, Bollhusmötet.
Och triaden mångfaldshus, konstmuseum, vetenskapshus belyser det faktum att det ofta är människor som flyttar eller flyr som skapar ny vetenskap och nya kulturtrender i kontakten med den miljö de kommer till.
Vissa stadsmiljöer behöver arkitektonisk stimulans för att få liv. Därför måste några av de tristaste betong- och tegelklossarna från 60- och 70-talen rivas eller rejält fasadrenoveras, exempelvis det gula tegelhuset som uppfördes där Rappska huset stod fram till 1963.
För att ge korsningen Sysslomansgatan-Skolgatan mer stadskaraktär borde man nu återuppbygga Rappska huset, inrymmande en fakultet för konst, design och arkitektur vid Uppsala universitet.
Det skulle visa omvärlden att Uppsala har kraft att göra upp med den epok då det revs. Nuvarande slutna fasad på Åhlénshuset bör givetvis bytas ut mot en öppen varierad fasad med stora inslag av glas och som harmonierar med omgivande äldre hus.
Några byggnader i den nyare delen av stadskärnan kan tillåtas bli högre vilket skulle leda till ett mer intressant och varierat stadsrum.
Med sina 118 meter motsvarar Domkyrkan ett 30-våningshus och några 10-våningshus skulle inte nämnvärt påverka Uppsalas skyline.
Och en del av det nya som byggs får gärna vara mer spännande. Polishuset och de nya studentbostäderna vid Ekonomikum är just inte mer än bara hus. Fler arkitektoniskt kaxiga byggnader är önskvärda.
Omgivningen kring BMC, MIC och Ångströmlaboratoriet kan göras mer attraktiv och dynamisk genom bostäder, parker och små kvällsöppna restauranger, kaféer och affärer i deras direkta närhet. I dag är BMC, MIC och Ångström isolerade utbildnings- och forskningsfabriker utslängda på gärden som saknar liv efter klockan 18. Gör därför om Ulleråkers äldsta paviljong till studentbostäder och bygg en gång- och cykelbro till Ångströms baksida. Och ersätt Ulleråkers främsta betongkloss med ett teknik-, medicin- och naturvetenskapshus när psykiatrin flyttar till Akademiska.
Man kunde även anlägga en park på den östra halvan av gärdet mellan Kåbo och BMC med träd, skulpturer, damm, fik och lekplats, medan gärdets västra del bebyggs med fantasifulla studentbostäder.
I rapporten Sweden in the Creative Age av bland andra ekonomiprofessorn Richard Florida vid University of Toronto beskrivs Uppsala som en "sleeping beauty", en sovande Törnrosa.
Hans tes går ut på att talang, tolerans och teknik främjar en stads utveckling, tradition kan däremot hämma den.
Uppsalas anrika akademiska traditioner, miljöer och bortgångna celebriteter är givetvis viktiga att värna, vårda och lyfta fram, fast det är samtidigt angeläget att tankemässigt inte låsa fast sig i forna glansdagar. Om Uppsala vill vara en stad som är med och formar framtiden måste man blicka framåt och se nya möjligheter i den förändring som sker.
Framtiden ligger i att bland annat våga förena den uppkäftiga energi och mångfald som finns i Gottsunda med den klassiska tradition som finns i andra delar av staden, att bli en öppen och lockande kosmopolitisk stad där nytt skapas i dagens gränsytor. Detta sker alltmer, och när nu Uppsala vaknar ur sin Törnrosasömn kan man snart säga: "There's no life after Uppsala!"
Henrik Ottosson
arkitektur- och stadsplaneintresserad BMC-kemist
UNT 11/1 2009
arkitektur- och stadsplaneintresserad BMC-kemist
UNT 11/1 2009