I Uppsala finns ingen ungdomsgård för hbtq-personer. Lärare och andra som jobbar med ungdomar är i regel outbildade i hbtq-frågor. Samtidigt vet vi att det är dubbelt så vanligt för unga hbtq-personer att utsättas för våld i sina hem.
Folkhälsoinstitutet har visat att var fjärde ung homo- eller bisexuell kvinna har försökt begå självmord. Varannan ung transperson har övervägt självmord. De utsätts för våld i skolan, på arbetsplatser, på stan och i hemmet av sin familj.
Situationen för Uppsalas unga hbtq-personer är alarmerande. Den alliansstyrda kommunen tar inte sitt ansvar, diskrimineringen och ohälsan fortsätter. Mitt i allt detta blev Uppsala Pride, som förening och festival, en trygg mötesplats för många. När skolan diskriminerade var det vi som följde med och pratade med lärarna, för att nästa dag åka dit och hålla i utbildningar i genus och hbtq-frågor. När familjen bråkade var det till oss man kunde vända sig.
Med festivalen visade vi att ett annat Uppsala är möjligt. En stad bortom diskriminering, våld och förtryck. En stad där andra än vita heterosexuella män var utgångspunkten i kulturen och debatterna. Vi berättade hur en familjepolitik för alla familjer – inte bara kärnfamiljen – ser ut, vi ordnade stödfester till papperslösa hbtq-personer, vi upplyste Uppsala om tvångssteriliseringarna mot transsexuella och vi gav en plattform till Uppsalas queera kulturliv att mötas och växa på.
Vi tog också den internationella hbtq-rörelsen till Uppsala. Aldrig förr har så mycket konst, dans, teater, film och debatt som utmanar heteronormen kommit till Uppsala från andra delar av världen.
I Sverige blev Uppsala Pride känt för sin breda antirasistiska och feministiska inriktning. Festivalen blev en unik mötesplats med internationella gäster, besökare från hela Sverige och alla de Uppsalabor som behövde en tryggare plats som motverkade homofobi, transfobi, sexism och rasism.
När argsinta rubriker nu haglar över Uppsala Pride och Liberala ungdomsförbundet uppmuntrar till bojkott måste vi diskutera vad det är vi sätter på spel. Det viktiga stöd som kan betyda allt för unga utsatta hbtq-personer, den samlingsplats för hbtq-kultur och det politiska forumet som festivalen varit är för viktigt för att slängas bort.
Uppsala Pride förändras, som alla folkrörelser. Med nya festivalarrangörer har festivalen blivit drogfri, socialistisk samt sagt nej till Folkpartiets medverkan. De hänvisar till att partiets förda politik bidrar till fortsatt och fördjupad ojämlikhet samt utvisar hbtq-personer till förföljelse i andra länder vilket strider mot festivalens vision.
Tycka vad man vill om det beslutet, men vi måste respektera ideellt arbetande aktivisters rätt att bestämma över sin egen festival. Runt om i världen är det mycket vanligt med flera hbtq-festivaler med olika inriktningar i samma stad och antagligen behövs detsamma i Uppsala.
Det viktiga är att Uppsala inte blir av med en av de få trygga mötesplatser för hbtq-personer som finns. Vi förespråkar ingen bojkott av någon hbtq-manifestation. För framtiden krävs i stället solidaritet och för helgens festival krävs uppslutning.
Sissela Nordling Blanco
Jonas Göthner
Emm Petersson
Anna Göthner
grundare av Uppsala Pride och arrangörer av festivalen 2008-2010
UNT 19/5 2012